Vilken är relationen mellan de offentliga finanserna och pensionsfonderna?
Finansieringen av arbetspensionerna vilar på en stabil grund, men problemen i de övriga offentliga finanserna överskuggar också pensionssystemet. Hur skulle sakkunniga förbättra hållbarheten i båda?
Ju sämre läget är för kommunernas, välfärdsområdenas och statens finanser, desto mer diskuteras arbetspensionssystemets roll i de offentliga finanserna.
Professorn i makroekonomi Niku Määttänen vid Helsingfors universitet anser att diskussionen är motiverad. Liksom inom den övriga sociala tryggheten är det skäl att också i arbetspensionssystemet söka inbesparingar som underlättar det svåra läget i de offentliga finanserna.
Om inbesparingar inom arbetspensionssystemet gör det möjligt att sänka pensionsavgifterna, ger det utrymme för skattehöjningar som ökar statens inkomster.
Niku Määttänen
Helsingfors universitet
– Jag tror att den stora bilden är att om inbesparingar inom arbetspensionssystemet gör det möjligt att sänka pensionsavgifterna, ger det utrymme för skattehöjningar som ökar statens inkomster, bedömer Määttänen.
Som ordförande för Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken ser Määttänen på samhällsekonomin som en helhet och på åtgärder för att stärka dess hållbarhet på lång sikt. Arbetspensionssystemets finansieringsutsikter är stabila under de närmaste årtiondena, men den minskade nativiteten orsakar ett tryck att höja avgifterna senast på 2050-talet.
Lagstadgad brandvägg skiljer åt
Finansministeriets strategi- och forskningsdirektör Olli Kärkkäinen påminner att det finns en ”brandvägg” mellan arbetspensionssystemet och de övriga offentliga finanserna.
Det är inte möjligt att balansera statens eller kommunernas ekonomi med arbetspensionsmedel. Det förhindras redan genom lagstiftning.
Olli Kärkkäinen
Finansministeriet
Arbetspensionssystemet är självständigt i förhållande till den övriga statsekonomin, även om de statistiskt sett utgör en helhet i nationalräkenskaperna.
– Det är inte möjligt att balansera statens eller kommunernas ekonomi med arbetspensionsmedel. Det har redan förhindrats genom lagstiftning, konstaterar Kärkkäinen.
Också Arbetspensionsförsäkrarna TELA:s verkställande direktör Suvi-Anne Siimes betonar att statens, välfärdsområdenas och kommunernas ekonomiska problem bör lösas inom deras egen krets.
Arbetspensionssystemet kan påverka balansen i de offentliga finanserna genom att hjälpa till att öka arbetslivslängden och hålla finansieringen av arbetspensionssystemet hållbar.
Suvi-Anne Siimes
Arbetspensions- försäkrarna TELA
– Arbetspensionssystemet kan dock påverka balansen i de offentliga finanserna genom att bidra till att yrkesbanorna förlängs fi början, i slutet och i mitten. Nationalekonomin stöds också genom att finansieringen av arbetspensionssystemet hålls hållbar, pensionsavgifterna rimliga och pensionerna tillräckliga, påpekar Siimes.
men den sjunkande nativiteten medför tryck på dem senast på 2050-talet. Niku Määttänen och Olli Kärkkäinen träffades vid biennalpaviljongen på Salutorget i Helsingfors.
Målet är en balansering på 1 miljard euro
Siimes har observerat att spar- och nedskärningsobjekt inom arbetspensionssystemet har intresserat finansministeriet mer än på länge, på grund av det svaga läget i statsfinanserna.
– En del av ministeriets idéer fick man med i det uppdrag att reformera arbetspensionssystemet som Petteri Orpos regering gav, konstaterar Siimes.
Frågan diskuteras för närvarande i arbetsgruppen för arbetsmarknadsorganisationerna och statens representanter. Orpos regering väntar på förslag som balanserar de offentliga finanserna med cirka en miljard euro.
I den offentliga debatten har kanske en ändringe av pensionsbolagens placeringsregler varit det som fått mest understöd. Enligt det skulle pensionsbolagen i framtiden kunna eftersträva högre placeringsavkastning med större risktagning än tidigare.
– En korrekt genomförd reform skulle förbättra placeringsavkastningen och stärka pensionsbolagens risktagningförmåga. På så sätt skulle pensionssystemets hållbarhetsproblem tacklas på längre sikt och en stor del av regeringens mål uppnås, bedömer Siimes.
”Nödvändigt att gallra bland förmånerna”
Även Niku Määttänen understöder en ändring av placeringsreglerna. Han skulle dock gå längre och kombinera ökade risker med nya automatiska stabilisatorer.
– Med hjälp av dem skulle man kunna begränsa ökningen av pensionsutgifterna i en situation där placeringsinkomsterna blir låga under en lång tid.
Det behövs också andra åtgärder enligt Määttänen. Till exempel enskilda förmåner som tagits med i arbetspensionssystemet under åren bör gås igenom kritiskt. Enligt honom skulle man här kunna följa det finländska systemets princip om att pension intjänas på lön som förtjänats av arbete.
– För närvarande tjänar man in arbetspension också för vissa oavlönade perioder, till exempel under studier eller inkomstrelaterad dagpenning.
Om pensionstillväxten för inkomstrelaterad arbetslöshetsdagpenning avskaffades skulle det enligt Määttänen minska Sysselsättningsfondens utgifter, vilket skulle synas i form av en lägre arbetslöshetsförsäkringsavgift.
Vid gallringen av ”utväxter” och överlag vid reformer av arbetspensionssystemet bör man koncentrera sig på framtida pensioner, anser Määttänen. Han skulle vara försiktig med att skära i redan intjänade pensioner, eftersom det skulle kunna försvaga förtroendet för pensionssystemet.
Åldrande befolkning gemensamt bekymmer
Olli Kärkkäinen påminner om att megatrender som formar den finländska ekonomin och samhället påverkar alla sektorer inom den offentliga ekonomin på gott och ont.
Till exempel den åldrande befolkningen skapar tryck på såväl statsfinanserna, den kommunala ekonomin som på finansieringen av pensionssystemet.
– Utmaningarna är gemensamma. Därför behövs samordning mellan de olika sektorerna inom den offentliga ekonomin, eftersom förändringarna inom en sektor sannolikt kommer att påverka också på andra håll.
Kärkkäinen påpekar att det finns många samband mellan arbetspensionssystemet och den övriga offentliga ekonomin.
Ett sådant är t.ex. den partiella förtida ålderspensionen. Till sina kostnader är den partiella förtida ålderspensionen neutral ur pensionssystemets synvinkel, men den minskar statens skatteintäkter. Det beror på att en person som delvis arbetar och delvis får pension får både förvärvsinkomstavdrag och pensionsinkomstavdrag i beskattningen.
Kärkkäinen påpekar dessutom att arbetspensionssystemet har delar som finansieras direkt ur statsbudgeten. Sådana är bland annat arbetspensionstillväxt för studier som leder till examen eller vårdledighet för barn under tre år.
Staten bekostar den del av företagarnas FöPL-pensioner som försäkringsavgifterna inte räcker till för att täcka.
Statistiskt en del av de offentliga finanserna
Arbetspensionsförsäkrarna inom den privata sektorn hörde tidigare i nationalräkenskaperna till försäkringsinstitutionerna inom den privata sektorn. Sedan slutet av 1990-talet har de klassificerats som en del av den offentliga ekonomin.
Ändringen i statistikföringen motiverades med särdragen i det finländska arbetspensionssystemet, dvs. att det är obligatoriskt och kollektivt och kontrolleras av den offentliga makten. Ett mål var också att förbättra nationalräkenskapernas internationella jämförbarhet.
Kopplingen mellan arbetspensionssystemet och den övriga offentliga ekonomin förekom i rubrikerna i september. Då diskuterades an ändring av Europeiska kommissionens beräkning av den långsiktiga utvecklingen av Finlands skuldkvot.
Enligt det tidigare beräkningssättet har arbetspensionsanstalternas överskott minskat beloppet av den offentliga skulden i nationalräkenskaperna på lång sikt. Detta grundade sig på tanken att det överskott som influtit i arbetspensionssystemet statistiskt skulle kunna minska statens skuldsättning.
I verkligheten bereder man sig dock på att betala framtida arbetspensioner med överskottet, och det kan inte användas för att minska den offentliga skulden. Därför önskade Finland en ändring i beräkningssättet, där man beaktar det finländska särdraget i fråga om att inkludera det lagstadgade arbetspensionssystemet i den offentliga ekonomin.
Enligt finansministeriet leder ändringen i beräkningsmetoden i fortsättningen inte till ett systematiskt fel, där skuldkvoten i prognoserna systematiskt bedömdes i underkant i fråga om skuldens utveckling på längre sikt.
Källa: TELA, FM