Företagarpensioner i Europa: Hur har de ordnats i andra länder?

I de flesta europeiska länder har företagarna en obligatorisk arbetspensionsförsäkring. Endast i ett fåtal länder är det frivilligt för företagare att skaffa sig en inkomstrelaterad pension.

Det är typiskt för företagarpensioner i andra länder att avgifterna och pensionen grundar sig direkt på den beskattningsbara inkomsten. Såväl i Finland som i andra länder är det också typiskt att företagarpensionerna finansieras utan fondering och att staten ofta betalar en del av kostnaderna.

Sin egen lyckas smeder

I Danmark och Nederländerna bygger företagarnas pensionsskydd på folkpensionen, som är på en god nivå. I Nederländerna är det ändå obligatoriskt för företagare inom vissa branscher att höra till branschens pensionskassa eller en pensionskassa för yrkesutövare. I dessa och andra länder omfattas i princip endast löntagare av tilläggspensioner som enligt arbetsmarknadsavtal ska komplettera den lagstadgade pensionen.

Kanske lite överraskande är företagare i Tyskland mera sin egen lyckas smeder, trots att inkomstrelaterad arbetspension har en stark ställning där. Obligatoriskt försäkrade är endast vissa grupper, såsom hantverkare, kustskeppare, konstnärer och journalister. Dessutom har fria yrkesutövare, såsom läkare och notarier, pensionskassor som ersätter den lagstadgade arbetspensionen.

I Tyskland, som också har kallats Europas lokomotiv, får företagarna frivilligt försäkra sig inom det lagstadgade arbetspensionssystemet och välja sin avgiftsnivå ganska fritt. I praktiken är det ändå få som gör det. Drygt två tredjedelar av företagarna förlitar sig helt på frivilligt pensionssparande.

Pensionen bestäms enligt skatteuppgifterna

I de flesta europeiska länder bestäms företagarnas pensionsavgifter och pensionen enligt den inkomst som fastställts i beskattningen.

Den nedre inkomstgränsen för försäkringen är i allmänhet densamma som för löntagare och baserar sig på en nationellt fastställd minimilön. En enskild näringsidkares försäkringspliktiga inkomst grundar sig på företagsverksamhetens resultat eller vinst efter avdrag för kostnader som fastställs i respektive lands skattelagstiftning.

Finland utgör ett undantag. Till skillnad från de andra länderna förutom Lettland bestäms företagarnas arbetspension och pensionsavgift hos oss enligt FöPL-arbetsinkomsten, som pensionsanstalten beräknar och fastställer. I Lettland bestäms avgiftsgrunden däremot delvis enligt företagarens eget val.

Tabellen visar de nedre inkomstgränserna för företagares arbetspensionsförsäkring i olika länder år 2025.
*) I Italien är det fråga om inkomstgrunden för företagarnas minimiavgift, inte en egentlig nedre inkomstgräns för försäkringen.

Lönen är avgörande för aktiebolagsföretagare

I företagsverksamhet i aktiebolagsform är den beskattningsbara löneinkomsten som företagaren tar ut det avgörande för pensionen. Utdelning beaktas vanligtvis inte som grund för förmåner och inga socialförsäkringsavgifter tas ut för den.

I vissa former av aktiebolag i Frankrike kan det visserligen tas ut socialförsäkringsavgifter för utdelning, och då beaktas utdelningen också som grund för förmåner. I Tyskland kan en motsvarande situation uppstå, om utdelningen vid beskattningen betraktas som förtäckt lön.

Skatteregleringen av aktiebolag styr i vilken form företagare tar ut sin inkomst. I Sverige omfattas icke-noterade aktiebolag av s.k. 3:12-regler som har uppbyggts så att de sporrar till att ta ut lön i stället för bara utdelning. Den lättare kapitalinkomstbeskattningen av utdelning är möjligt endast upp till en viss gräns, och lön som företagaren betalar åt sig själv eller företagets lönesumma höjer denna gräns.

Skillnader i finansiering och försäkringsavgifter

Företagarnas pensioner är oftast en del av det lagstadgade pensionssystemet, och pensionerna finansieras huvudsakligen med avgifter som tas ut av de förvärvsarbetande. Avgifter fonderas alltså inte separat för att täcka företagarpensionsutgifterna.

Nivån på företagarnas pensionsavgifter är olika i olika länder, men ofta är den lika stor som arbetsgivar- och arbetstagaravgiften sammanlagt. I några länder är avgifterna lägre. I Italien motsvarar företagarnas avgift arbetsgivarens andel, vilket innebär att företagarna tjänar in mindre pension än löntagarna.

I Österrike betalar företagare ungefär en tredjedel av hela avgiften, medan staten täcker resten, varvid pensionen inte minskar på motsvarande sätt.

Det finns också länder där arbetspensionsavgifterna inte har öronmärkts för finansieringen av pensionerna. Då är de en del av den allmänna socialförsäkringsavgiften, och hela potten styrs till statsbudgeten. Så är det t.ex. i Belgien, Norge, Spanien och Storbritannien.

I många länder är företagarnas socialförsäkringsavgifter mindre än de totala avgifterna för löntagare. Till följ av det har företagarna också en mer begränsad social trygghet i övrigt.

Lättnader för nya företagare

I många länder får nya företagare lättnader i fråga om pensionsavgifterna. I Spanien betalar nya företagare en fast jämnstor avgift under de första två åren. I Tyskland är pensionsavgiften under de tre första åren hälften av den normala nivån och grundar sig på en fast avgift som är bunden till medellönen. I Österrike tillämpas en nedre inkomstgräns som fastställts i pensionsförsäkringen under de tre första åren.

I Sverige har det däremot inte separat bestämts om en egen pensionsavgift för nya företagare. Där kan företagarna periodisera sin företagsinkomst på flera år, vilket gör det möjligt att anpassa försäkringsavgifterna till varierande inkomster och betalningsförmåga.

I dessa modeller för avgiftslättnader påverkar den nedsatta avgiften direkt också pensionstillväxten, vilket det inte gör i Finland. Om företagaren så vill kan hen ändå betala en högre pensionsförsäkringsavgift och på det sättet skaffa sig en bättre pension.