”Allt svårare att förutspå framtiden”

Mikko Kautto om den nya befolkningsprognosen:

Många drog efter andan när Statistikcentralen publicerade sin befolkningsprognos i slutet av oktober.

Nativiteten och dödligheten var i linje med den föregående beräkningen. Däremot hade synen på nettoinvandringen ökat radikalt, hela 2,7-faldigt.

Enligt prognosen kommer Finlands befolkning att öka med 40 000 invandrare varje år under de kommande 50 åren. Tack vare den kontinuerliga inflyttningsvinsten skulle Finlands befolkning att stiga till 6,5 miljoner före år 2070.

– Statistikcentralens kalkyl förändrade Finlands befolkningsutsikt på ett exceptionellt sätt, säger Pensionsskyddscentralens verkställande direktör Mikko Kautto.

Om utvecklingen förverkligades skulle hållbarhetsproblemen i pensionssystemet elimineras. Arbetspensionsavgiften skulle till och med kunna sänkas. För Finland skulle det kontinuerliga behovet av och tillgången till arbetskraft innebära en period av uppgång i årtionden.

Enligt Mikko Kautto är beräkningen förknippad med större osäkerhet än tidigare.

– Situationen kan förändras snabbt. Om man blir tvungen att justera uppskattningen nedåt, blir utsikten på nytt väsentligt svagare.

Under de senaste åren har nettoinvandringen varit stor även på grund av ukrainarna. Det är dock svårt att göra antaganden 50 år framåt i tiden. Befolkningsprognosen är trots namnet en trendkalkyl. Den visar vad som kommer att hända i framtiden om det nuvarande läget fortsätter.

Kautto trodde i förväg att antagandet skulle ligga runt 25 000 personer. Detta skulle ha varit en ökning med 10 000 personer jämfört med föregående beräkning. I pensionskalkylerna skulle en sådan ökning delvis ha jämnat ut den låga nativiteten, men den stora bilden av trycket att höja pensionsavgiften skulle ha förblivit oförändrad.

– Nettoinvandringen skulle ha varit av den här storleksklassen om man i prognosen hade beaktat invandringens utveckling under en längre tid.

Förutsägbarhet med automatik

Statistikcentralens befolkningsprognos har väckt diskussion om osäkerheten i prognoserna.

Kautto anser att det är bra att frågan diskuteras. Prognosen underströk att även befolkningsutsikterna är svårare att bedöma än tidigare. När också den ekonomiska utvecklingen och placeringsintäkterna är svåra att förutse, måste pensionssystemet förbereda sig på olika scenarier.

I regeringsprogrammet har man tänkt att det borde skapas en regelbaserad stabiliseringsmekanism för pensionssystemet.

Enligt Kautto har stabiliseringsmekanismen i den offentliga debatten främst talats om som en nedskärningsmaskin. Om stabilisatorn bara var en nedskärare, skulle pensionssystemet ständigt vara i finansiella svårigheter och det skulle ha avtalats om att pensionsförmånerna var en del av stabilisatorn. Han påpekar att den nya befolkningsprognosen också öppnar horisonten för en bättre framtid, där det finansiella läget för pensionerna skulle förbättras avsevärt.

– Det väsentliga är att man när man funderar på anpassningssättet tänker på både goda och dåliga utvecklingar. Om framtiden kommer med glada överraskningar, skulle vi sänka avgiften, öka fonderingen eller dela ut av det goda också till förmånstagarna?

En stabilisator som reagerar i båda riktningarna skulle säkerställa att pensionssystemet hålls i balans och att riskfördelningen är väl genomtänkt på förhand.

– Reglerna om riskfördelning har internationellt motiverats med att de bidrar till att undvika politiska plötsliga lösningar. I Finland var man tvungen att göra sådana i pensionerna under depressionen på 1990-talet.

Pensionssystemets balans som mätare

Men hur skulle mekanismen fungera? Enligt Kautto har man i många länder kommit fram till att stabilisatorn ska beakta flera faktorer som påverkar pensionssystemets balans. Sådana är bland annat befolkningsutvecklingen (nativitet, dödlighet och migration), sysselsättningsutvecklingen, placeringsintäkterna, lönenivån och pensionsutgifternas utveckling.

– Det lönar sig inte att singla slant om vilket som är det mest betydelsefulla i framtiden, utan fundera på helheten. När det gäller arbetspensionssystemet kan balansen beräknas genom att beakta utvecklingen av premieinkomsten och placeringsintäkterna samt pensionsansvaret.

Enligt erfarenheter av stabilisatorer bör stabilisatorn justera kursen på ett subtilt sätt för att vara förutsägbar. I stället för enskilda år söker man i allmänhet balans på basis av ett genomsnitt av utvecklingen under flera år.

– På så sätt skulle stabilisatorn reagera på förändringar i förhållandena, inte bara på variationer under de enskilda åren. Stabilisatorns uppgift är att reagera i en riktning som återställer balansen, utan att åsidosätta det politiska beslutsfattandet.

En bra stabilisator upplevs som rättvis

Kautto nämner några nyckelegenskaper för stabilisatorn.

En bra stabilisator har effekter som är begripliga, den reagerar i den riktning som eftersträvas och upplevs som rättvis. Enligt Kautto är det särskilt viktigt att stabilisatorn beaktar rättvisan mellan generationerna.

Enligt John Rawls teori om rättvisa bör vi sträva efter en lösning som är rättvis oavsett hur saker och ting utvecklas i slutändan.

–I en osäker värld är detta en bra riktlinje. I grund och botten handlar det om hur man tänker kring riskhantering och riskfördelning.