Var står vi nu?
Det politiska beslutsfattandet har hamnat i en svår situation, där man å ena sidan måste försöka förhindra att coronavirussjukdomen sprider sig och å andra sidan måste hitta sätt att förhindra avsevärda ekonomiska skador.
Covid-19-epidemin spred sig från Kina till Europa och USA i början av året. Under mars ledde epidemin till aldrig tidigare skådade undantagsåtgärder i nästan alla länder. Genom stängda gränser, strikta isoleringsåtgärder och karantän har man försökt begränsa den farliga epidemin. I många länder verkar nedstängningsåtgärderna pågå i två, tre månader.
En så lång isolering har betydande ekonomiska konsekvenser. Affärsverksamhet som bygger på möten mellan människor, såsom restauranger, har tvingats stänga, vilket medför förluster för företagen och deras anställda. Också konkurser hotar.
Det politiska beslutsfattandet har hamnat i en svår situation, där man å ena sidan måste försöka förhindra att sjukdomen sprider sig och å andra sidan måste hitta sätt att förhindra stora ekonomiska skador. Olika slag av företagsstöd och statsgarantier för kriskrediter blivit en viktig metod.
Den minskning av produktionen och sysselsättningen som begränsningsåtgärderna medför leder i år till att skatteintäkterna minskar betydligt. Samtidigt ökar krisstöden avsevärt de offentliga utgifterna. Därför kommer en betydande följd av coronakrisen att vara en kraftig offentlig skuldsättning.
I Finland liksom i många andra länder eftersträvar man att steg för steg återgå till det normala senast i höst. Först tillåts mindre sammankomster och skolorna öppnas. Stora evenemang ordnas emellertid inte i sommar. Fotbolls-EM och sommar-OS har ställts in för i år, liksom de flesta sommarevenemangen i Finland.
Eftersom osäkerheten fortfarande är stor är också prognoserna om den ekonomiska utvecklingen oundvikligen mycket osäkra.
Hur ska vi gå vidare? Än så länge vet vi inte, hur epidemin kommer att utvecklas när begränsningarna lättas. Virusinfektioner sprider sig kanske inte lika snabbt på sommaren som på vintern, och situationen kan tänkas se bra ut. Trots det hotar en andra epidemivåg i höst. Det skulle antagligen innebära att begränsningsåtgärderna sätts in på nytt, eftersom det egentligen ingenstans har uppstått en tillräcklig flockimmunitet för att kunna avvärja epidemin.
Epidemiologernas uppskattningar av läget är dock tills vidare mycket osäkra. På många håll i världen, också i Finland, pågår ett hektiskt arbete för att ta fram effektiva vacciner, men det är inte heller säkert om och när sådana finns att tillgå.
Eftersom osäkerheten fortfarande är stor är också prognoserna om den ekonomiska utvecklingen oundvikligen mycket osäkra.
Om det innevarande året är det givetvis lätt att dra slutsatsen att totalproduktionen krymper rejält. Variationen i uppskattningarna är emellertid stor. I Finland har man förutspått att ekonomin krymper med 5–12 procent, vilket är i samma klass som de föregående svåra kriserna åren 1991 och 2009. Ännu osäkrare är det vad som kommer att hända nästa år.
Det enklaste skulle vara att anta att man så småningom återgår till det normala i såväl vardagen som ekonomin, antingen redan i höst eller senast nästa år. I så fall skulle det betydande BNP-fallet i år efterföljas av en lika stor BNP-ökning, och den ekonomiska situationen skulle normaliseras år 2022.
Det kan gå så, och så gick det för 100 år sedan efter spanska sjukan. I så fall skulle krisens bestående inverkan på ekonomin vara en engångsökning av den offentliga skulden, som tack vare den låga räntenivån inte skulle vara ödesdiger.
För närvarande råder dock dystrare stämningar och bedömningar.
I den rapport som en ekonomiarbetsgrupp på hög nivå under ledning av Vesa Vihriälä lade fram på uppdrag av regeringen uppmanas vi att bereda oss på en dystrare framtid. Arbetsgruppen tror inte på en snabb återhämtning utan förutspår snarare ett ekonomiskt förlorat decennium och allvarliga problem inom den offentliga ekonomin.
I så fall kan vi efter coronaepidemin förvänta oss en långvarig ekonomisk kris och ett uselt decennium som kulminerar i nedskärningar av de offentliga utgifterna. Om det sker är det svårt att tänka sig att arbetspensionssystemet heller kommer att klara sig oskatt.
Till en början skrämde coronakrisen upp placerarna och medförde en brant nedgång i februari och mars. Kursfallet tryckte pensionsbolagens placeringsavkastning på minussidan i början av året och försvagade tydligt deras solvens. I april vände aktiekurserna dock uppåt igen, med följden att solvensläget har förbättrats.
Aktiekursutvecklingen stöds av penningpolitiken, som har pressat räntenivån ännu djupare ner. Placerarna har få alternativ till att stödja sig på aktieinnehav, vilket upprätthåller kursnivån. Den positiva aktiekursutvecklingen kan också delvis tala om att marknaden väntar sig att coronakrisen ändå rätt snabbt går förbi.
Den försvagade premieinkomsten och de sjunkande aktiekurserna har påverkat arbetspensionssystemets finanser negativt. Hittills har arbetspensionsanstalterna ändå klarat sig bra tack vare sina starka buffertar. På Pensionsskyddscentralen följer vi läget och gör med hjälp av våra beräkningsmodeller uppskattningar av hur krisen kan komma att påverka finansieringen av pensionssystemet på lång sikt.
Arbetspensionssystemets premieinkomst faller
Arbetspensionssystemets utveckling är oundvikligen beroende av samhällsekonomin och den globala finansmarknaden som påverkar placeringsavkastningen. Premieinkomsten, dvs. de inflytande pensionsavgifterna, följer direkt sysselsättningens och lönesummans utveckling.
Vi vet redan nu, att premieinkomstutvecklingen i år blir svag, eftersom hundratusentals arbetstagare blir permitterade. Som en stimulansåtgärd har det dessutom beslutats om en temporär sänkning av arbetspensionsavgiften.
Till följd av dessa kan arbetspensionsanstalternas premieinkomst uppskattas minska med ca två miljarder euro i år. Samtidigt fortsätter pensionsutgiften emellertid att öka.
Obalansen mellan inkomster och utgifter gör pensionsanstalternas penningflöde negativ i år. Det har emellertid ingen större inverkan på finansieringsutsikterna för pensionerna på lång sikt, om penningflödet rättas till under de närmaste åren. Om vi däremot måste förvänta oss en sådan utdragen recession och svag sysselsättning som Vesa Vihriäläs arbetsgrupp förutspår, är läget ett annat.
Jaakko Kiander