Pensionen som livsverk

Sini Kivihuhta säger att pensioneringen för henne var som att återvända till det riktiga livet, där jorden doftar och solen skiner.

Juristen Sini Kivihuhta gick i våras i pension från posten som vice vd på pensionsbolaget Ilmarinen.

Hennes vardag har alltid fyllts av arbete, men år 2018 var särskilt tungt. De massiva systemombyggnaderna i samband med att inkomstregistret infördes var i full gång, och arbetsbördan blev inte lättare av att it-systemen och tjänsteprocesserna på de nyfusionerade bolagen Ilmarinen och Etera skulle fås enhetliga. Till slut höll en cancersjukdom på att ta den sista energin. Men livet bar.

Kivihuhta började arbeta på Ilmarinen år 1983 som nybakad jurist. Hon gick i pension 38 år senare, vid 61 års ålder.

I den spirande försommargrönskan talar hon nu om frågor kring pensionerna ur många perspektiv, såväl positiva som negativa.

Vi börjar med det negativa. De största missförhållandena gäller företagarnas pensionsskydd.

– Det håller på att bildas en ny grupp av fattiga bland de FöPL-försäkrade. Som fenomen kommer det med tiden att tära på pensionssystemets trovärdighet, eftersom en del företagare kommer att få mycket små pensioner, säger Kivihuhta.

Hon säger att någonting kanske gick förlorat, när arbetspensionslagarna KoPL och KAPL slogs samman före år 2007. De som arbetar inom gigekonomin har gjorts till företagare, och för dem fungerar FöPL inte som avsikten är.

Det finns också positiva saker att säga, som att arbetspensionssystemet har utvecklats i en konstruktiv anda som arbetsgivarnas och arbetstagarnas gemensamma skapelse. I hennes visionärsblick finns också en hel del realism. Om pensionsbolagens roll säger hon att de har getts uppdraget att sköta pensionsskyddet som en del av den offentliga makten. Uppdraget är värdefullt i sig.

Under de senaste årtiondena har löntagarna fått en allt större roll i att bekosta arbetspensionerna.

– När folk blir mer medvetna om avgiften, blir de intresserade av hur pengarna placeras och vilken nytta de har av det.

Arbetstagarna började betala en del av arbetspensionsavgiften år 1993. När arbetspensionsavgifterna har höjts efter det, har höjningarna för det mesta lagts till arbetstagarens andel, inte arbetsgivarens.