Varför skaffar unga vuxna inte barn?

Nativiteten i Finland är historiskt låg. År 2024 föder en kvinna i genomsnitt 1.26 barn, det är den lägsta uppmätta siffran i Finland någonsin. Samma historia upprepas om och om igen i hela västvärlden.

Nativitetsdiskussionen drog igång igen ordentligt för ungefär en månad sedan när forskningsprofessor Anna Rotkirch föreslog att staten skulle ge finansiellt stöd till par under 30 som skaffade barn. Detta eftersom det, ur ett biologiskt perspektiv, är den bästa åldern att skaffa barn.

I grund och botten låter det inte som en dålig idé. Unga par uppger ofta att de valt att skjuta upp familjebildandet på grund av ekonomisk osäkerhet.

Jag vill inte säga att Rotkirch är helt ute och seglar, men någon magisk lösning på alla problem presenterar hon inte. Visst, säkert finns det unga par som beslutar sig för att skippa kondomen lite tidigare i utbyte mot en saftig klumpsumma från FPA. Skulle det vara en tillräckligt hög siffra för att höja nativiteten? Det är inte omöjligt, men det känns osannolikt.

Är ekonomiskt stöd svaret vi söker?

Det känns knappast lockande att skaffa barn om man mår dåligt mentalt, och unga mår idag sämre än någonsin tidigare.

Idag är det en större chans att ett samboförhållande / giftermål leder till skiljsmässa än till ett barn. Vad beror det här på? Säkert finns det många svar på den frågan men bra för nativiteten är det inte. Det är också orsaken till att det idag finns många ofrivilligt barnlösa människor.

En pågående trend är att dagens generation får barn allt senare i livet. Barn är nämligen inte alltid prioritet nummer ett för unga par. Det här betyder inte att man inte vill ha en familj, det är fortsättningsvis en viktig milstolpe i livet. Däremot är det få som känner sig redo för ett sådant beslut redan i 20-års åldern.

Istället vill man leva ett självständigt liv, studera i lugn och ro, kanske testa på den där arbetsmöjligheten utomlands. Det finns mer i livet än att vara en mamma eller pappa, igen utan att på något sätt se ner på de som vill bli föräldrar.

Vi lever i skörare förhållanden och synen på livet har förändrats. Det är svårt att få rakt svar på varför det gått så och på vad konsekvenserna kommer att vara. Sist och slutligen är det viktigt att inte skuldbelägga de som inte vill ha barn, oavsett vad motiveringen är. Samtidigt ska samhället stödja och uppmuntra de unga par som känner sig redo att bilda familj, om så med ekonomiska incitament eller på annat sätt.

Vi ställer fel fråga – och söker fel svar

Varför skaffar inte unga längre barn? Det är en intressant fråga, och som vi redan konstaterat saknar frågan ett klart och tydligt svar. Samtidigt vågar jag påstå att det inte är min generations mest relevanta fråga. Sjunkande nativitet är redan ett faktum, det är en trend som har pågått en längre tid.

Det har presenterats många kreativa lösningar på problemet, få av dem har burit frukt. Därför borde den relevanta frågan vara: Hur anpassar vi vårt samhälle till det faktum att unga inte längre får lika många barn? Det är helt enkelt dags att bita i det sura äpplet. Vi kan filosofera i all oändlighet över varför nativiteten är så låg, men det är ingen idé att stirra sig blind på den frågan.

Jonathan Fagerholm Gästkolumnisten Jonathan Fagerholm är chefredaktör för Studentbladet.