Livslängden ökar: hur länge i arbete, hur länge pensionerad?
Befolkningens åldrande och den därav följande försämringen av försörjningskvoten medför problem för välfärdsstatens finansiella hållbarhet.
Att öka arbetslivslängden har varit ett centralt samhälleligt mål redan i flera decennier. I den här artikeln presenterar vi registerbaserade resultat om hur den förväntade livslängden fördelas på år i arbete, som pensionerad eller annars utanför arbetslivet. Vår granskning omfattar arbetsmarknadsställning från 25 års ålder åren 2000–2020 efter yrkesställning och kön.
Tidigare forskning har visat att sysselsättningen åtminstone bland de äldre i yrkesaktiv ålder har utvecklats i önskad riktning under hela 2000-talet, också efter finanskrisen år 2008. Mot denna bakgrund undersöker vi hur stor del av den förlängda livslängden olika befolkningsgrupper tillbringar i arbete och hur stor del som pensionärer.
Lågkonjunkturen minskade arbetsåren
I Finland ökade den förväntade livslängden för 25-åringar med mer än 4 år för män och ca tre år för kvinnor mellan åren 2000 och 2020 (Figur 1). Den förväntade tiden i arbete ökade under dessa år med drygt ett och ett halvt år för båda könen, men denna ökning hänförde sig till åren före finanskrisen 2008. År 2020 var den förväntade tiden i arbete för 25-åringar 28 år för män och 27 år för kvinnor, dvs. nästan lika för båda könen som före krisen.
Figur 1. År i olika arbetsmarknadsställningar
Förväntade år i olika arbetsmarknadsställningar för 25-åriga män och kvinnor åren 2000–2020
Under granskningsperioden ökade också den förväntade tiden som pensionär, med lite över ett och ett halvt år för män och ett knappt år för kvinnor. De förväntade åren utanför arbetslivet (“övrigt” i diagrammet) minskade före krisen 2008, men ökade därefter över 2000 års nivå. År 2020 var den förväntade tiden som pensionär för 25-åriga män något under 19 år och tiden annars utanför arbetslivet lite mer än 7 år. För kvinnor var motsvarande siffror 23 och 9 år (Figur 1).
Socioekonomiska skillnader
År 2020 förväntades 25-åriga män arbeta mer än hälften av sin återstående livstid, men andelen var 6 procentenheter högre bland män och 12 procentenheter högre bland kvinnor i högre tjänstemannayrken jämfört med arbetaryrken (Figur 2). Andelen arbetsår var särskilt liten bland de kvinnor i arbetaryrken: mindre än hälften av de återstående levnadsåren. I absoluta siffror var den förväntade tiden i arbete i högre tjänstemannayrken sju år längre bland män och nio år längre bland kvinnor än i arbetaryrken.
Figur 2. Andel av återstående levnadsår
Andelen förväntade år i arbete, som pensionerad och övrigt av de återstående levnadsåren efter 25 års ålder åren 2000–2020.
Bland män motsvarar skillnaden mellan de yttersta yrkesgrupperna storleksklassen under tiden före finanskrisen år 2008. Bland kvinnor ökade skillnaden något under samma tidsperiod. En bakomliggande faktor var den bättre sysselsättningsutvecklingen bland högre tjänstemän.
Rätt små skillnader i åren som pensionerad
År 2020 var den förväntade tiden som pensionär en tredjedel av de återstående levnadsåren för 25-åriga män och 40 procent för kvinnor, vilket var något mindre än år 2000 för båda könen.
Fast det inte fanns stora skillnader i andelarna mellan olika yrkesgrupper, var den förväntade tiden som pensionär i absoluta siffror två år längre bland män i högre tjänstemannayrken än i arbetaryrken. Personer i arbetaryrken gick tidigare i pension t.ex. på grund av arbetsoförmåga eller andra orsaker till tidig pensionering, medan personer i högre tjänstemannayrken var betydligt längre ålderspensionärer på grund av den längre livstiden..
Bland kvinnor var variationen enligt yrkesställning mindre och det fanns nästan ingen skillnad i den förväntade tiden som pensionär.
Klara skillnader mellan yrkesgrupper
Skillnaderna mellan yrkesgrupper i fråga om förväntad tid i arbete är tydliga och sega. Bland kvinnor har de till och med ökat lite under 2000-talet. Man bör ändå komma ihåg att studien begränsar sig till arbetslivet efter 25 års ålder. I arbetaryrken kan man före den här åldern redan ha haft fler arbetsår än högre tjänstemän som vanligtvis utbildar sig en längre tid. Det är dock svårt att mäta socioekonomisk ställning bland unga människor.
Vår fortsatta studie visade att en bakomliggande faktor till stagnationen av den förväntade tiden i arbetslivet efter finanskrisen år 2008 var den svaga sysselsättningen i synnerhet bland yngre åldersklasser under lågkonjunkturerna – särskilt i arbetaryrken – medan sysselsättningen bland äldre i yrkesaktiv ålder fortsatte öka under hela undersökningsperioden.
De betydliga skillnaderna i arbetslivslängd mellan yrkesgrupperna pekar på en ojämlikhet som också kan sträcka sig till senare livsskeden. Även om skillnaderna i den förväntade tiden som pensionär mellan yrkesgrupperna var mindre än i fråga om förväntad tid i arbetslivet, går de som är i arbetstagarställning tidigare i pension än de som är i tjänstemannaställning, vilket kan bidra till att försvaga deras pensionsskydd.
Den socioekonomiska ojämlikheten bör beaktas i framtida pensionsreformer. Dessutom är det viktigt att studera de verkningar som pensionsreformer som siktar på längre arbetsliv har på olika befolkningsgrupper.
Undersökningen finansierades bl.a. av Pensionsskyddscentralen och Rådet för strategisk forskning (LIFECON). (LIFECON).
Lähde: Liina Junna, Lasse Tarkiainen, Taina Leinonen, Kaarina Korhonen & Pekka Martikainen. Trends in working life expectancy by education and occupational social class in Finland, 1991–2020. Finnish Centre for Pensions Analyses, 04/2024.
Författarna:
Liina Junna, universitetslektor, Helsingfors universitet
Taina Leinonen, ledande forskare, Arbetshälsoinstitutet
Beräkningar av förväntad tid ska inte tolkas som prognoser
Den förväntade livslängden anger det genomsnittliga antalet återstående levnadsår efter en viss ålder, om den åldersgruppsvisa dödligheten vid granskningstidpunkten hölls oförändrad. Den förväntade tiden i arbete och som pensionär anger däremot hur den förväntade livslängden fördelas mellan olika arbetsmarknadsställningar utifrån antagandet att arbetsmarknadsförhållandena vid granskningstidpunkten hölls oförändrade under personens hela livstid.
Således är t.ex. förväntad tid i arbete beräknad vid lågkonjunkturer sannolikt en underskattning av den verkliga arbetslivslängden. En fortsatt ökning av livslängden leder i sin tur till att den förväntade tiden som pensionär underskattas under hela granskningsperioden, men dess inverkan på utvecklingsriktningen av tiden som pensionär kan antas vara mindre. En fördel med beräkningen av de förväntade tiderna är dock att de standardiserar skillnaderna i befolkningens åldersstruktur och gör det möjligt att jämföra befolkningsgrupper och tidpunkter.
