Självuppfyllande misstroende

Pensionssystemet, liksom hela den finländska välfärdsmodellen, bildar ett oskrivet avtal mellan generationerna. Det grundar sig på tanken att varje åldersklass tar sitt ansvar när det är dess tur.

Ett misstroende för detta avtal kan bli självuppfyllande och också mera allmänt leda till en svagare solidaritet.

I början av november publicerade Näringslivets delegation EVA nationalekonomen Sanna Kuronens rapport Eläkemaksujen noidankehä (Pensionsavgifternas onda cirkel), där det skissades upp en dyster framtid för välfärdsstaten. Orsaken ansågs vara att det kan väntas uppstå ett sådant tryck att höja pensionsavgifterna att det inte lämnar kvar något utrymme för andra offentliga utgifter.

En sådan hotbild är jämförelsevis allmän och populär. Politiska ungdomsorganisationer och unga generationsaktivister har upprepade gånger tagit fasta på samma tema. Den senaste öppningen i den riktningen är boken Saamattomat: millainen Suomi meille jää? (ung. De som blir utan: ett hurdant Finland finns det kvar för oss?) (Teos 2020). Författarna till boken är Jari Hanska, Minea Koskinen, Emilia Mäenmaa och Tuija Siltamäki. I boken diskuteras unga vuxnas svaga framtidsutsikter i en värld med en långsam ekonomisk utveckling och en åldrande befolkning.

Visst är det lätt att hitta orsaker till pessimism. Under de senaste 30 åren har Finland drabbats av flera kriser, varav den rådande coronaepidemin är den senaste. Produktionsökningen har blivit långsammare och ökningen av realinkomsterna är knapp jämfört med den senare hälften av 1900-talet, då föräldrarna och mor- och farföräldrarna till dagens unga vande sig vid en snabbt tilltagande levnadsstandard. Sysselsättningen har förvisso förbättrats sedan 1990-talets depressionsår, men ur de ungas synvinkel är arbetsmarknaden osäker och konkurrensen om bra jobb hård. Dessutom vet vi att utvecklingen av unga åldersgruppers hela yrkesbana påverkas mycket av i hurdant konjunkturläge de kommer ut på arbetsmarknaden.

Ökande ekonomisk osäkerhet och försvagade framtidsutsikter förklarar delvis den oväntade och branta nedgången av nativiteten som upplevdes åren 2012–2019. Samma faktorer hjälper oss också att förstå ungdomarnas misstroende för pensionssystemet och några ungdomsorganisationeras krav på nedskärning av pensionerna för att öka rättvisan mellan generationerna.

Pensionsnedskärningar eller andra försämringar av pensionssystemet skulle knappast vara ägnade att förbättra någons förtroende för pensionssystemet. Sådana åtgärder skulle öppna vägen för att skära ner pensionerna också i framtiden – exempelvis när dagens unga har uppnått pensionsåldern. Utgående från befolkningsprognoser kan man bedöma att unga generationer också i framtiden kan säga att de blir orättvist bemötta.

Misstroendet för generationsavtalet kan bli självuppfyllande och också mera allmänt leda till en svagare känsla för gemensamt ansvar. Man borde ändå inte komma till ett så dystopiskt resultat bara för att framtiden ser osäker ut.

Framtiden är alltid osäker. Man måste kunna leva med osäkerheten.

Vi vet inte hur befolkningen och ekonomin utvecklas under kommande decennier eller hurdana beslut framtida politiker fattar. Vi kan försöka gestalta framtida utvecklingsgångar med hjälp av olika scenariokalkyler, men vi kan inte förutspå framtiden.

Om förtroendet till kollektiva system vittrar sönder, måste vi fråga vad vi kan få i stället. Oberoende av att olika länder har olika system behövs trygghet med tanke på ålderdom, sjukdom och arbetslöshet överallt. Om det inte går att lita på ett gemensamt ordnat pensionsskydd, behövs det privata förberedelser i stället.

I boken Saamattomat beskrivs ett sådant alternativ genom att berätta om s.k. FIRE-tänkande (financial independence & early retirement), som går ut på att man genom egna besparingar och placeringar eftersträvar en tillräcklig ekonomisk trygghet och ekonomiskt oberoende. Exempelkalkylerna i boken visar visserligen att ett sådant mål för de flesta låg- och medelinkomsttagare med familj är omöjligt att nå. Om man stöder sig på egen placeringsverksamhet förutsätter det också en ganska stark tillit till att den globala placeringsmarknaden ger hög avkastning i all oändlighet.

Uppmuntran i stället för pessimism och dysterhet kan vi söka i att vi hittills har klarat oss bättre än många har fruktat.

En åldrande befolkning är inte bara ett framtidshot. Finländarnas åldersstruktur har redan förändrats betydligt: antalet personer i pensionsålder har nästan fördubblats under de senaste 30 åren och äldreförsörjningskvoten har höjts i motsvarande grad. Redan för 30 år sedan var man rädd för att det skulle leda till en ohållbar situation.

Det har emellertid inte blivit någon katastrof, fast ekonomin har genomgått flera recessionsperioder. Farhågorna om en skärpt beskattning som i EVA:s rapport har hittills inte heller besannats.

Totalskattegraden i Finland är numera rentav litet lägre än i början av 1990-talet. Arbetsgivarnas socialförsäkringsavgifter har inte heller stigit som helhet, fast pensionsutgifterna har ökat. Äldre personers hälsa och funktionsförmåga har utvecklats bättre än förväntat och de offentliga hälsovårdsutgifterna är fortfarande på en måttlig nivå och till och med mindre än i västliga länder som vi jämför oss med.

Allt detta goda har inte uppstått av sig självt. Samtidigt har systemen reformerats och utvecklats och arbetslivslängden har ökat. De genomsnittliga pensionerna har blivit bättre och betalats i tid, och arbetspensionstillgångarna har ökat.

Utgående från den här erfarenheten skulle man också kunna komma fram till en sådan bedömning att vi också i framtiden klarar oss när vi bär vårt ansvar tillsammans.