Min generation fick trygghet – barnbarnen får oro
Så var dagen här. Min allra sista arbetsdag. På förmiddagen städade jag mitt skrivbord – det gick fort. Sedan skålade jag med kollegerna, vi höll tal, och efter kaffet, som jag bjöd tidningens läsare på, var det dags att packa ihop blommor och presenter, lämna nyckeln till redaktionen och gå hem. Dagen gick fort – men det gjorde också arbetslivet.
Mitt allra första riktiga jobb var som städerska på ett sjukhus den sommaren jag var sexton år. På ett gammalt foto från den tiden ser jag glad och stolt ut. Stolt över att gå runt med städvagnen, hälsa på patienter och se till att allt är rent och fräscht. Glad över att tjäna egna pengar. På väg in i vuxenlivet, med arbete och ansvar. Det är nästan femtio år sedan. Sedan dess har det blivit fler jobb – på sjukhus, daghem, ålderdomshem, fabrik och affär. Efter journalistutbildningen blev det jobb på radio och tidningar.
Som sextonåring hade jag en stark framtidstro. Det fanns inte en tanke på arbetslöshet – eller, ännu värre, hot om klimatkollaps och krig. Nej, jag skulle flytta till storstan, studera och skaffa mig ett intressant yrke. Framtiden låg öppen, full av möjligheter. Det var bara att ta för sig.
Nu, när arbetslivet är över, ser jag att mycket blev som jag drömde. Jag har aldrig varit arbetslös. Jag har studerat, fått jobb direkt, och arbetat med människor jag trivts med. Det är ett privilegium jag blir allt mer medveten om.
Som nybliven pensionär kan jag bestämma över min tid själv. Den dagliga hundpromenaden går förbi en skola. På skolgården sparkar barnen boll, gungar och deras skratt och rop hörs långt. “Där är framtiden”, tänker jag. Men så tänker jag också: Vilken framtid väntar dem? Hur ser världen ut när de är vuxna? Kommer deras drömmar att bli verklighet?
Faktum är att många unga har svårt att hitta sin plats i dag. Det är osäkert om det man studerar leder till arbete. I stället för att möta framtiden med förväntan, möter många arbetslöshet och tröstlöshet. Att få arbeta ett helt yrkesliv – och gå in i pensionen frisk, stark och med framtidstro – borde vara alla förunnat. Även om det nu sägs att vi pensionärer lever för länge, kostar för mycket och att det är orättvist mot dagens unga.
Min generation fick uppleva arbetslivets trygghet – mina barnbarn får uppleva dess osäkerhet. Ja, jag hör många oroa sig över om de får pensionera sig över huvud taget.
Jag förstår dem. Så tacksamhet är vad jag själv känner i dag.
Men också oro. För barnen på skolgården och deras framtid – den som en gång kändes så självklar. Jag hoppas att de, när deras tid kommer, får känna samma stolthet som jag gör över mitt arbete. Att de får uppleva ett samhälle där arbete ger trygghet och där framtiden känns möjlig.
Kristoffer Åberg/BBL