Elina Lepomäki bekymrar sig för framtida pensioner. Utan omsvep konstaterar hon att de som nu är eller kommer ut i arbetslivet får sämre pensionsförmåner än tidigare generationer.

Grundtryggheten ska vara stark

Riksdagsledamot Elina Lepomäki anser att välfärdsstaten endast kan räddas genom en stark grundtrygghet där individens ansvar och valmöjligheter accentueras. Utgående från det vill hon också reformera arbetspensionssystemet.

Riksdagsledamot Elina Lepomäki (saml.) följer coronakrisens inverkan på den offentliga ekonomin från en utsiktspost i riksdagens finansutskott. Hon säger att det ser dystert ut.

– Under de fyra följande åren måste vi låna hela 60 miljarder euro till. Man kan bara gissa sig till hur det kommer att påverka framtiden, säger Lepomäki.

Hon anser att centralbankernas roll i världen ökar. T.ex. i Europa gör de allt de kan för att euroländerna också i framtiden ska kunna få finansiering på marknaden.

– Det är ändå motiverat att ställa frågan om det kan fortgå för evigt. Nu borde vi med alla krafter skapa utrymme för en ekonomisk tillväxt när begränsningsåtgärderna är förbi. Vi kommer inte långt med nedskärningslistor och skattehöjningar, säger hon.

Lönar sig inte att höja pensionsavgifterna

Lepomäki bekymrar sig också för hur det finska pensionssystemet ska hålla.

– Läget på placeringsmarknaden och den avkastning som finns att hämta där spelar en allt viktigare roll.

– Jag oroar mig mest för dem som arbetar i dag och de generationer som ska ut i arbetslivet. Deras pensionsförmåner blir redan i utgångsläget svagare än tidigare generationers. En höjning av arbetspensionsavgifterna skulle enligt Lepomäki nu vara felaktig politik, eftersom det skulle öka kostnaderna för arbete och försvaga sysselsättningen.

– Snarare borde man se över förmånerna. Med en lång övergångsperiod skulle man kunna överväga en modell där förmånen delvis skulle vara beroende av pensionssystemets placeringsintäkter.

Lepomäki är intresserad av den offentliga ekonomins bärkraft och har tänkt ut en modell med grundkonton, som möjliggör tilläggssparande och framhäver vars och ens egna förberedelser utöver det nuvarande pensionssystemet.

Rätt sporrar i stället för förmyndarmentalitet

Efter coronakrisen kommer det att vara ännu svårare att finansiera välfärdstjänsterna och den sociala tryggheten. Lepomäki tror ändå att det är möjligt för Finland att klara av den svåra situationen.

– Det förutsätter emellertid att vi nu modigt börjar pröva på nya idéer.

Lepomäki förespråkar en modell som bygger på en stark grundtrygghet, där behovsprövningen i första hand görs av människan själv. Hon anser att man i stället för förmyndarmentalitet behöver riktiga incitament.

Man kunde överväga en modell där förmånen delvis skulle vara beroende av pensionssystemets placeringsintäkter.

– Jag tror på att människor kan fatta goda beslut i sitt eget liv, om de får en möjlighet till det. Samhällets uppgift är att stöda vid bakslag som arbetslöshet eller konkurs och hjälpa människan tillbaka i en position, där hon igen kan träffa egna val.

På det här tänkandet bygger modellen med grundkonton, som Lepomäki utvecklade för några år sedan. Den innebär att en stor del av den sociala tryggheten skulle skötas genom personliga socialförmånskonton.

– Grundkontot skulle ersätta det nuvarande minimiskyddet och en stor del av de stöd som idag betalas av olika orsaker, såsom studiestöd, grunddagpenning och arbetsmarknadsstödet. På längre sikt skulle det kunna ersätta också de inkomstrelaterade arbetslöshetsförmånerna och en del av den lagstadgade arbetspensionen.

Grundkontot skulle sporra till arbete

Enligt Lepomäkis modell skulle varje finländare som fyller 18 år få ett grundkapital på 20 000 euro. Efter det skulle saldot på kontot öka med en del av bruttolönen, och man skulle kunna ta ut förmåner från kontot medan man t.ex. studerar eller är arbetslös.

– Personen skulle månatligen få ta ut en summa som motsvarar basinkomsten. Om det har samlats besparingar på kontot, skulle man fritt få ta ut dem och då betala inkomstskatt på dem.

Grundkontot skulle också kunna gå på minus. Då skulle staten täcka underskottet, precis som i dagens sociala trygghetssystem.

Enligt Lepomäki skulle man få ta ut saldot på kontot när man uppnår pensionsåldern. Eventuellt minussaldo skulle efterskänkas.

– I ålderdomen skulle grundkontomodellen ersätta folk- eller garantipensionen.

Enligt Lepomäki skulle en modell som grundkontot sporra till arbete i och med att de nuvarande flitfällorna skulle avskaffas. De skulle också accentuera individens ansvar.

– Grundkontot skulle medföra att människorna i högre grad än idag själva skulle bekosta de inkomstrelaterade stöd de behöver under sin livscykel. Var och en skulle ändå ha en garanterad minimitrygghet, om det av en eller annan orsak inte skulle komma in tillräckligt mycket på kontot.

På lång sikt hoppas Lepomäki arbetspensionssystemet blir flexiblare än den är idag.

Flexiblare arbetspensionssystem

Avsikten med grundkontot är inte att ersätta arbetspensionssystemet, säger Lepomäki. Det är snarare en modell som möjliggör ytterligare sparande och egna förberedelser vid sidan av det nuvarande systemet.

På lång sikt vill Lepomäki reformera arbetspensionssystemet så att det blir flexiblare. Hon vill ersätta det nuvarande systemet med en modell med en lagstadgad minimipension. Utöver den skulle var och en själv kunna besluta hur mycket tilläggspension den vill spara ihop.

– Jag har bott i Danmark och anser att det danska arbetspensionssystemet är bra. Där kan personer som omfattas av arbetspensionssparandet spara ihop till en tilläggspension och välja sparobjekt enligt den risknivå som de själva väljer.

– I Danmark har pensionsbesparingsprodukterna gjorts så enkla som möjligt, vilket underlättar valet. Den enskilde behöver inte tänka på avkastningen på sina besparingar, eftersom förvaltningen av placeringarna har lagts ut på proffs.

En modell av motsvarande typ skulle också kunna fungera i Finland, anser Lepomäki.

– De flesta skulle sannolikt välja paket som t.ex. arbetspensionsbolagen skulle erbjuda. Å andra sidan borde systemet också ge en möjlighet att själv spara ihop till pensionen och placera t.ex. på aktiemarknaden.

Lepomäki ser det som viktigt att man också framdeles tar väl hand om arbetspensionssystemets finansiella hållbarhet. Förändringar under ett år betyder inte mycket, utan det ska ses på längre sikt hur avkastningen av de fonderade pensionsmedlen utvecklas.

– Det är på sin plats att diskutera t.ex. om man borde eftersträva avkastning med högre risk på pensionsplaceringarna, t.ex. genom att öka vikten av aktieplaceringar.

I grundkontonmodellen ska den enskilde i högre grad själv bekosta sina inkomstrelaterade stöd.

Socialreformer också i andra länder

Lepomäkis reformförslag har väckt en livlig debatt. Hon har också flitigt rest och talat om grundkontomodellen i många länder.

– Synd att många möten på olika håll i Europa nu har ställts in på grund av coronakrisen.

Lepomäki säger att det i många europeiska länder har gjorts socialskyddsreformer och gått in för en enklare grundtrygghetsmodell. På det sättet har man kunnat minska byråkratin och flitfällorna.

Modeller med personliga konton i stil med grundkontot har också införts. T.ex. i Frankrike infördes det utbildningskonton i fjol. Arbetsgivarna betalar in pengar på individuella konton som kan användas för yrkesinriktad utbildning.

Lepomäki anser att grundkonton kunde införas rätt snabbt i Finland så att nya egenskaper läggs till med tiden. En reform av pensionssystemet skulle däremot kräva en övergångstid på flera årtionden.

– Inom arbetspensionssystemet är kvartalen 25 år långa. Det nya systemet skulle kunna vara helt i bruk kring år 2060.

Liberal socialreformist

Innan Elina Lepomäki blev invald i riksdagen arbetade hon som forskningsdirektör vid tankesmedjan Libera och blev känd som en förespråkare av liberal marknadsekonomi. Hur definierar hon själv sitt politiska tänkande?

– Främst ser jag mig själv som en socialreformist. Jag vill bevara välfärdsstaten, men för att finansiera den behövs en fungerande marknadsekonomi, Jag tror på individens valmöjligheter. Å andra sidan understöder jag ett omfattande grundskydd, säger Lepomäki.

Hon har följt samhällsfrågor ända från ungdomen. Hennes far Kari Valtonen gjorde en lång karriär som politisk journalist, vilket säkert bidrog.

– Mitt politiska tänkande har mognat under en lång tid och genom olika livsskeden. Redan innan jag gick med i politiken funderade jag mycket på hur världen kunde göras hållbarare för människan och naturen.

Elina Lepomäki

  • Ålder: 38
  • Arbete: Riksdagsledamot för Samlingspartiet sedan 2014.
  • Utbildning: Diplomingenjör 2004 (it) och ekonomie magister 2005 (finansiell ekonomi).
  • Karriär hittills: Analytiker på Nordea i Helsingfors och Köpenhamn 2003–2007 och direktör vid Royal Bank of Scotland i London 2007–2012. Forskningsdirektör vid tankesmedjan Libera 2013–2014.
  • Källor till lycka Lagsporter, att skriva och att drömma