Stor eller liten reform?
Arbetspensionsdagen, som ordnades den sista november, samlade 550 sakkunniga inom arbetspensioner till Skatudden i Helsingfors. Dagens anföranden handlade om heta pensionspolitiska teman.
Pensionsskyddscentralens vd Mikko Kautto talade om behovet av och skalan för en pensionsreform på ett allmänt plan.
– Blir det en stor eller liten reform? frågade han och svarade: skalan är mindre än vid de tidigare stora reformerna och möjlig att genomföra.
Mest diskuterades det hur man genom att öka aktierisken kunde stärka finansieringen av systemet.
Välfärdsstaten omfattar livscykeln från barndom till ålderdom och innefattar också FPA-förmåner och arbetspensionssystemet. Efter Kauttos inledning talade professor Juho Saari on välfärdsstatens framtidsutsikter.
– Under de senaste åren har vår utgiftsnivå gått klart förbi de övriga nordiska ländernas. Socialutgifternas relativa andel av bruttonationalprodukten är redan uppe i ca 30 procent i Finland.
Saari sade att det gäller att vänja sig vid nedskärningar och att mycket ännu kommer att ändras.
– Det ser ut att än en gång bli ett stort brytningsskede i samhället, där det är avgörande att kunna sammanjämka ekonomin och tjänsterna med tanke på finansiering och riskhantering.
Saari hängav sig ändå inte åt pessimism, utan avslutade sitt tal med att blicka ut mot framtiden och citera sociologen Hannu Uusitalo: ”Man måste se längre fram, förbi välfärdsstatens kris.”
Den gemensamma delen av Arbetspensionsdagen följdes av två parallellseminarier. Det ena hade som tema hur man i Finland kunde stödja nativiteten och främja invandringen.
Utvecklingschef Heikki Tikanmäki från Pensionsskyddscentralen sade att invandringen, om den fortsatte på den nuvarande höga nivån, kunde lösa finansieringsproblemen och t.o.m. sänka avgifterna.
Ledande forskare Venla Berg från Befolkningsförbundet sade att finländare i genomsnitt vill ha två barn, men fruktsamhetstalet, som beskriver nativiteten, var i fjol endast 1,32 barn per kvinna.
– Ungdomens ostabiliserade livsfas räcker så länge att folk vaknar för sent till att önska barn, sade Berg.
Specialforskare Pasi Saukkonen från Helsingfors stad efterlyste en rationell diskussion om invandringen.
– Den rådande diskursen är mycket negativ. Invandring är ett omfattande och mångformigt fenomen, men diskuteras svartvitt. Har Finland råd med det, frågade Saukkonen.
Realism om avkastningsförväntningarna
Det andra parallellseminariet handlade om framtida placeringsavkastning. Kan man få bättre avkastning genom att öka aktiernas andel i pensionsportföljen och den vägen minska trycket att höja pensionsavgifterna? Antti Ilmanen från den amerikanska hedgefonden AQR Capital Managemet förhöll sig reserverat till förväntningarna.
– Den förväntade avkastningen ökar förstås, men det gör också riskerna. Historien visar att aktierna kan förlora hälften av sitt värde åtminstone en gång under 30–40 år, sade Ilmanen.
Ilmanen anser att det skulle vara bra att som motvikt till en höjd aktierisk komma överens om hur man gör, om och när stora risker utfaller.
– Sannolikt ger aktierna fortfarande den bästa avkastningen, om tidsperspektivet är flera årtionden. Det verkar förnuftigt att öka aktievikten i portföljen med moderata 10 procentenheter, men inte mer, konstaterade placeringsdirektör Markus Aho från Varma.
Schism mellan generationerna om stabilisatorer
Arbetspensionsdagen kulminerade i en paneldebatt om reformbehovet. Paneldeltagarna diskuterade rättvisan mellan generationerna. Raimo Ikonen, ordförande för pensionärsorganisationen Eläkeliitto, sade att pensionärerna är negativa till den automatisk stabilisator som nämns i regeringsprogrammet.
– Vi har redan brutet index och livslängdskoefficient, det räcker med dem.
Politikredaktören Teemu Muhonen från Helsingin Sanomat är av annan åsikt.
– Bördan borde fördelas jämnare mellan generationerna. En liten indexbroms skulle kunna vara en bra lösning.
Ikonen hoppades att olika generationer inte ställs mot varandra i fråga om riskfördelningen.
Muhonen anser däremot att det är oundvikligt, eftersom regeringens nedskärningsplaner är så ensidiga.
– Nedskärningarna drabbar unga människor hårt. Pensionerna däremot kommer att skäras ner med noll procent. Motsättningen finns redan, den behöver inte skapas.