Hur står det till med samhällskontraktet?

– Nu ska jag berätta en hemlighet för dig!

Min kompis befann sig för något år sedan på middag i en välbärgad villaförort i Esbo hos en dåvarande partners föräldrar. Efter maten hade han och familjens direktörspatriark på stereotypt vis slagit sig ner på verandan för konjak och cigarr. Det var då som den senare beslöt sig för att dela med sig av en livsvisdom, karlar emellan:

– Det finns tre kategorier av människor, förkunnade direktören. – Det finns fåren, som tror de kommer få pension då de blir gamla, men det kommer dom inte att få, haha! Sen finns det beslutsfattarna, det är deras uppgift att se till att fåren inte får pension. Och så finns det vi, finansiärerna, som i praktiken bestämmer hur framtiden ser ut! Nu ska du fundera på vem av dessa du vill vara i ditt liv!

Min kompis har alltid själv placerat sig till höger på den politiska skalan, men ändå i den slags moderata lönearbetarhöger som tror på någon form av socialt kontrakt. Om du arbetar och betalar skatt och pensionsavgift ska du väl ändå få din pension? Även om han delade med sig anekdoten som humoristisk, kanske lite imponerad av den gamle direktörens burdusa macho-retorik, var det tydligt att han var lite chockad också.

Politiker som fiskar röster uttrycker sig fortfarande gärna i ordalag av ansvar och omsorg då de förespråkar fortsatta nedskärningar i statens olika funktioner, i alla fall tills valen är hållna. Men när den utlovade ekonomiska tillväxten och de ökade arbetstillfällena inte uppenbarar sig hårdnar retoriken snabbt till att handla om disciplin och moralistisk bestraffning.

Själv har jag, då jag rört mig särskilt i de välbärgade stadsdelarna i Rödbergen och Eira i Helsingfors, gjort en egen icke-empirisk observation som också på sitt eget sätt tyder på ett krackelerande samhällskontrakt. Gatorna är, jämfört med några år sedan, allt mer täckta av hundavföring som ägarna inte orkat plocka upp. Att de som har råd att ha dyra husdjur av ren lättja låter dessa husdjur täcka våra allmänningar med sjukdomsspridande avfall känns som en poetisk illustration av hur den fundamentala solidaritet människor emellan som krävs för att upprätthålla ett fungerande samhälle har undergrävts. En informell gallup visar att få av mina kompisar som jobbar i låglönebranscher ens orkat logga in och kolla sin pension de senaste åren, eftersom de är så pass osäkra på om de kommer få något alls.

Pensionsskyddscentralens podcast Eläkekomitea har gjort ett lovvärt första försök att tackla den här problematiken, till exempel i avsnitten 13 och 14 som publicerades i april och maj i fjol. Men jag efterlyser fortfarande ett djupare problematiserande perspektiv, kanske ett som involverar yngre personers egna röster och inte enbart optimistiska ekonomer.

Gästkolumnisten i detta nummer är kulturjournalisten och teaterkritikern Otto Ekman. På kolumnplatsen vill vi låta olika synpunkter på pensioner komma fram.