Tillitsbyggaren

Första balkong, fjärde raden, vid gången. Den platsen hör till Nationaloperans säsongskort som innehas av Allan Paldanius, direktör vid Pensionsskyddscentralen (PSC). Härifrån ser man hela scenen, det mesta av orkestern och vid behov också textningen – och det finns gott om benutrymme.

Paldanius blev kulturintresserad redan i sin ungdom i Norra Österbotten. Han besökte ofta Uleåborgs stadsteater med sina föräldrar. Den första musikalen, Annie Get Your Gun eller Annie Mästerskytten som den också ibland fått heta på svenska, gjorde intryck.

I gymnasiet i Limingo lyckades en vikarierande musiklärare få eleverna att intressera sig för klassisk musik.

– Jag hade en bred musiksmak redan i gymnasieåldern och lyssnade lika mycket på klassisk musik som på rockmusik. Mitt favoritband är Rush, avslöjar han.

Liksom på operan har Paldanius en bred utsikt över arbetspensionssystemet. Han började som matematiker på Ilmarinen i början av 1990-talet.

– Jag fattade snabbt att det var en viktig sak i samhället. Pension får alla som lever tillräckligt länge. Vi har ett välskött system.

Största delen av sitt yrkesliv har Paldanius arbetat på Keva, där han arbetade i olika uppgifter från mitten av 90-talet till år 2021, då han tog över ledningen av Pensionsskyddscentralens planeringslinje.

Uppgiften på PSC är mångfasetterad: det gäller att producera gemensamma tjänster ”under motorhuven” för aktörerna inom pensionssystemet och också att se till att beslutsfattarna har tillgång till rätt bild av pensionssystemet och dess framtid.

Det viktigaste i arbetet är att förstå dem som använder tjänsterna och andra intressegrupper, anser Paldanius. Han ser det som en viktig del av sin egen roll att bygga upp tillit.

– Vi lyssnar på våra kunder. Vad gör de och vad önskar de av oss? Hur kan vi på bästa sätt hjälpa till med att föra saker framåt?

Arbetspensionssystemets verksamhetskostnader var ca 500 miljoner euro i fjol. Skötseln av pensionsskyddet kostar ca 100 euro per person per år.

– Det kostar mindre än 10 euro i månaden per försäkrad och pensionstagare att sköta pensionsskyddet, räknar han.

– Summan är inte värst stor, om man jämför t.ex. med månadsavgifterna för Netflix eller banktjänster. Det är ändå fråga om en trygghet för resten av livet, som i sinom tid kommer att skötas med ganska lite besvär för den försäkrade.

Enligt Paldanius har arbetspensionssystemets verksamhetskostnader gått ner, fast kostnadstrycket har ökat bland annat på grund av den ökande inflationen.

It-kostnaderna utgör en stor del av verksamhetsutgifterna, ca 220 miljoner euro. Pensionssektorns it-system är komplicerade och krävande, och ständig utveckling behövs. Det säger någonting om storleksklassen att systemen innehåller uppgifter om varje finländares intjäningshistoria från 40–50 år.

Och varför behövs ett stort, decentraliserat arbetspensionssystem för att sköta pensionerna? Paldanius säger att en avsikt bakom detta är just att säkra att maskinen är effektiv.

– Det finns inget stillastående vatten i systemet. Alla aktörer sparrar mot varandra och erbjuder allt bättre tjänster och ökar kostnadseffektiviteten.

Finansieringsutsikterna för pensionerna hade enligt PSC:s långsiktiga kalkyler, som publicerades förra hösten, förbättrats avsevärt jämfört med tidigare kalkyler.

Trots det finns det ett tryck att höja pensionsavgiften inom den privata sektorn under kommande årtionden, i synnerhet om nativiteten hålls på den nuvarande historiskt låga nivån.

– Den ekonomiska försörjningskvoten håller på att förändras drastiskt. För närvarande har vi två pensionstagare per tre förvärvsarbetande, men efter några tiotal år har vi redan fyra pensionstagare per fem förvärvsarbetande.

Den nuvarande finansieringsmodellen, där en stor del av pensionerna betalas med arbetspensionsavgifterna för samma år blir tung för de allt mindre åldersklasserna. Enligt Paldanius står vi inför beslut om hur finansieringen fås i balans i fortsättningen utan att glömma den sociala hållbarheten.

– Pensionssystemet kan inte ha ett underskott på lång sikt.

Alternativen är att höja pensionsavgiften, öka lönesumman, få bättre avkastning på pensionsfonderna och minska pensionsutgifterna.

– En ökad lönesumma förutsätter i praktiken kraftig invandring eller ett tydligt produktivitetshopp, påpekar Paldanius.

Arbetspensionernas roll som en del av de offentliga finanserna och förslagen på sparåtgärder som drabbar pensionerna har väckt debatt under regeringsförhandlingarna.

På vårvintern uppskattade finansministeriet att de offentliga finanserna behövde anpassas med 9 miljarder euro under två valperioder. Som en sparåtgärd föreslog ministeriet en tidsbegränsad nedskärning eller en bestående ändring av indexhöjningarna av arbetspensioner.

– Regelbaserade lösningar som tänkts ut i förväg är bättre än snabba beslut, där verkställandet av en eller annan orsak kan bli feltajmat. Också med tanke på pensionssystemets trovärdighet är det bättre att de försäkrade i förväg vet hur systemet anpassar sig till vissa situationer, säger Paldanius.

Det har bland annat diskuterats om det finns behov att ta fram nya automatiska stabilisatorer för att få finansieringen av pensionerna i balans på lång sikt. Internationellt finns det exempel på sådana stabilisatorer, men enligt Paldanius går det inte att direkt kopiera en lösning från ett annat land. Varje system har sina särdrag.

– Det skulle vara bra att utreda olika alternativ. Sedan fattas det trepartsbeslut om vilket av dem man går vidare med.

Paldanius hoppas att han före sina egna pensionsdagar får vara med om att hitta en långsiktig finansiell lösning som är hållbar såväl för ekonomin som för de arbetande och pensionärerna.

Han anser att arbetspensionssystemet styrs på ett bra sätt och att de försäkrade inte behöver oroa sig för de framtida pensionerna. Arbetsmarknadsparterna har sett till att systemet håller kursen. Det har gjorts reformer med ca 10 års mellanrum. Den första utvärderingen av 2017 års reform görs år 2026.

– Styrningen fungerar, fast systemet inte hela tiden justeras, försäkrar Paldanius.