Vem ska sköta socialförsäkringen?

Allt fler arbetar inom plattformsekonomin. Samtidigt väcker det frågor om hur den sociala tryggheten för matbud och andra som tar emot uppdrag av plattformsbolagen ska ordnas.

Frågan togs också upp i Pensionsskyddscentralens podcast Eläkekomitea i november (15.11).

Monika Sievänen, chef för avgöranden på Pensionsskyddscentralen (PSC) säger att utgångspunkten för arbetspensionsförsäkringen är synnerligen klar.

– Man arbetar antingen som anställd eller som företagare. I det förstnämnda fallet är det arbetsgivaren som ansvarar för försäkringen, i det senare fallet är det personen själv.

Jurist Elina Holmas på Olycksfallsförsäkringscentralen (TVK) påpekar att personkretsen för arbetsolycksfallsförsäkringen gjordes enhetlig med arbetspensionsförsäkringen genom en lagreform år 2016.

–Om en person försäkras som arbetstagare inom arbetspensionsförsäkringen, omfattas hen i regel också av den obligatoriska arbetsolycksfallsförsäkringen.

Behov av tolkning finns ofta

Holmas och Sievinen medger emellertid att det ofrånkomligen uppstår situationer där det finns utrymme för tolkning, när man ska avgöra försäkringsskyldigheten i enskilda fall.

– Särdragen i plattformsförmedlat arbete gör tolkningen problematisk då och då. Det är fråga om en ny och dynamisk bransch, där det finns väldigt olika företag, konstaterar Holmas.

Enligt Sievänen kan t.o.m. ett och samma företag ha olika avtal om arbetet i bruk.

– Avtalen om arbetet och sätten att utföra arbete har allt oftare både drag som hänför sig till löntagare och drag som hänför sig till företagare. Dessutom kan parterna ha bristfälliga kunskaper eller felaktiga uppfattningar om arbetspensionsförsäkringen när de ingår avtal om arbetet, säger Sievänen.

• 

• 

• 

• 

”Nuvarande lagstiftning räcker till”

Direktör Janne Makkula vid Företagarna i Finland anser att debatten om plattformsarbetarnas rättsliga ställning är överdriven. Han anser att det i stor utsträckning är fråga om likadana gigjobb som företag har anlitat frilansar för i långa tider.

– Tidigare sökte uppdragsgivarna per telefon eller i tidningsannonser personer som kunde göra jobbet. Nu sker detsamma i en digital miljö. Endast redskapet har förändrats i och med att tekniken har utvecklats.

Frågorna kring hur man låter arbete utföras inom plattformsekonomin kan enligt Makkula avgöras utgående från gällande lagstiftning. Han menar att man ofta sammankopplar nya fenomen med problem som i verkligheten inte finns.

– Man arbetar antingen som anställd eller som företagare. Om man personligen har förbundit sig att arbeta för arbetsgivarens räkning under dennes ledning och övervakning mot lön, är man arbetstagare. I annat fall handlar det om företagararbete.

”Arbetsavtalslagen behöver preciseras”

Jurist Paula Ilveskivi på FFC anser att de nuvarande vacklande tolkningarna mellan företagarskap och anställning inte är tillfredsställande. I likhet med Makkula gillar hon inte heller plattformsföretagens förslag att skapa något slags mellanform mellan anställning och företagarskap.

– Plattformsarbetarnas ställning måste absolut förbättras. Nu arbetar många av dem utan anställningstrygghet, inkomstrelaterad social trygghet, företagshälsovård eller arbetarskydd, påpekar Ilveskivi.

Enligt henne borde arbetsavtalslagen ändras så att det kunde förhindras att ett arbetsavtal maskeras till uppdragsavtal eller någon annan form av avtal.

Ilveskivi anser att det är viktigt att förbättra plattformsarbetarnas ställning också för att fenomenet hela tiden breder ut sig.

– Nu är det matbuden som vi talar om, men plattformsarbetet blir allmännare också inom städning, transport och bygg. Det har förekommer redan också inom social- och hälsovården.

– Ett gemensamt drag inom alla branscher är att anställningsförhållanden maskeras till andra avtalsförhållanden, säger Ilveskivi.

Enskilda beslut inte motstridiga

Under den senaste tiden har debatten om plattformsarbetet dominerats av enskilda avgöranden där en del myndigheter har definierat det matbud som beslutet gäller som företagare, medan myndigheterna i andra fall har tolkat ett avtalsförhållande som ett anställningsförhållande.

Enligt Monika Sievänen står de olika avgörandena inte automatiskt i konflikt med varandra. Det är alltid fråga om enskilda avgöranden, där varje beslutsfattare fattar sitt beslut utgående från den lagstiftning som gäller dess verksamhet.

– Besluten kan gälla olika personer och företag där avtalen om arbetet och situationerna kan vara olika. Därför är sinsemellan olika avgöranden möjliga också inom samma bransch, konstaterar Sievänen.

Försäkringarna är olika

Att besluten är olika betyder inte automatiskt att de är motstridiga. Besluten kan också påverkas av att socialförsäkringarna är av olika karaktär.

– Försäkringen mot olycksfall i arbetet, som är obligatorisk för arbetsgivare, är en så kallad allmän försäkring som gäller alla anställda hos arbetsgivaren. I motsats till arbetspensionsförsäkringen registreras en enskild anställd inte som person, påpekar Holmas.

Janne Makkula påminner att man vid tillämpning av lagstiftningen alltid hamnar i situationer där man måste tolka och dra gränser.

– Det är inte ett problem inom regleringen, utan en egenskap. Det väsentliga är att man också inom plattformsekonomin alltid kan komma till ett avgörande om huruvida det är fråga om ett anställningsförhållande.

Makkula anser att det är omöjligt att skriva reglering där det inte finns behov av tolkning.

– Det behövs i all lagstiftning. Och det är alltid möjligt att överklaga beslut. Därför har vi domstolar.