Jag har betalat min pension själv – eller har jag det?

Den som argumenterar så anser att pensionen är något var och en betalar själv och som inte får röras med myndighets- eller andra åtgärder, Det är helt begripligt att man tänker så, om man har arbetat i tiotals år och nu har en pension som med nöd och näppe räcker till.

Med tanke på finansieringen av det lagstadgade pensionssystemet är frågan om vem som betalar pensionerna emellertid ganska mångdimensionerad. Exempelvis fonderas företagarnas pensioner inte alls och en del av kostnaderna täcks av staten.

Här fokuserar jag på pensionerna enligt lagen om pension för arbetstagare, för vilka en del av avgifterna fonderas och avgifter betalas av både arbetsgivare och arbetstagare. Ännu i början av 1990-talet stod arbetsgivarna ensamma för arbetspensionsavgiften. Man kan ändå inte säga att arbetspensionerna då heller var en gåva från arbetsgivaren till personalen, dels för att pensionssystemet var lagstadgat, dels för att lönerna troligtvis hade varit högre, om det inte hade funnits något pensionssystem. 

INFÖRANDET av arbetstagarens pensionsavgift år 1993 ändrade ändå konstellationen kring bekostandet av arbetspensionerna på ett avsevärt sätt. I bakgrunden låg de karga lärdomarna av depressionsåren i början av 1990-talet och uppvaknandet till ekonomiska lagbundenheter. För att använda dagens moderiktiga terminologi följde en tid av anpassning, som pågår fortfarande.

I och med att arbetstagarna skulle betala en egen andel av avgiften blev pensionskostnaderna och ökningen av dem synligare också för löntagarna och deras intresseorganisationer. Till följd av detta har vi i Finland rätt smärtfritt kunnat utveckla pensionssystemet i enlighet med samhälleliga och ekonomiska krav. Det traditionella etoset om att sitta i samma båt torde ha varit den mest betydande faktorn här.

Finansieringen av arbetspensionssystemet bygger på ett blandat system, där de löpande pensionerna huvudsakligen finansieras med de avgifter som samlas in under respektive år, men en del av avgifterna fonderas med tanke på framtiden. Därför kan man säga, att en löntagare inte finansierar sin egen pension, utan alltid någon annans. I gengäld kommer några andra att finansiera hens pension med de avgifter som tas ut på basis av deras arbete.

Med begreppet betala kan alltså avses både att täcka kostnaderna vid en given tidpunkt och ett mera omfattande finansieringsansvar. Såtillvida kan man med fog också anse att löntagaren via den fonderade andelen också är med om att finansiera sin egen framtida pension.

NÄR FONDERNA ÖKAR är det allt viktigare att också se på hurdan avkastning man kan få på dem. Finansieringen planeras utifrån antagandet att realavkastningen på placeringarna är kring 3,5 procent på lång sikt. Det innebär att placeringsverksamheten inte längre är något ”sidospår” inom systemet, såsom den legendariska försäkringsmatematikern Teivo Pentikäinen, även kallad arbetspensionssystemets fader, en gång i tiden kallade den.

Egentligen borde vi löntagare – vare sig vi vill det eller inte – vara mer lyhörda för arbetspensionsplacerarnas åsikter. Eller åtminstone hoppas att de personer som sköter placeringarna gör sitt jobb väl och inser vilken ytterst viktig roll de spelar för betalningen av våra pensioner.

Efter allt som sagts ovan finns det skäl att återgå till den ursprungliga frågan om löntagaren har betalat sin pension eller inte. Arbetspensionssystemets finansieringsmodell som bygger på partiell fondering och som i allt högre grad blir beroende av framtida placeringsavkastning innebär ganska entydigt att löntagaren inte har betalat och inte heller i framtiden kommer att betala sin egen pension mer än delvis på sin höjd.

Däremot kan man konstatera att löntagaren självklart har förtjänat sin pension. Och det är ju också en bra sak.