RISKHANTERING

BÄTTRE STYR PÅ KOSTNADERNA

Finansieringen av pensionerna är inte i balans. Vi behöver nya lösningar. Kan pensionerna hyvlas ner? Det är en möjlighet, svarar experten. Men lönar sig knappast, säger intressebevakaren.

text peter lindström | foto karoliina paatos

I flera länder som är jämförbara med Finland har det skurits i framtida pensioner. Nedskärningarna har gjorts bl.a. genom att gallra bland förtidspensionerna, höja pensionsåldern och sänka pensionens nivå. I några länder balanseras pensionsutgifterna med s.k. automatiska stabilisatorer. Då behövs det inga särskilda politiska beslut om att anpassa utgifterna.

Kunde det finnas användning för motsvarande mekanismer också hos oss för att råda bot på underskottet i pensionsfinansieringen när en lågkonjunktur drar ut och finansieringsunderskottet växer? Balansfrågan diskuteras med vattenpass i handen av Ismo Risku från Pensionsskyddscentralen (PSC) och Suvi-Anne Siimes från Tela, arbetspensionsförsäkrarnas intressebevakningsorganisation.

De går rakt på sak om möjligheterna och svårigheterna med att skära in pensionerna.

– Det kan inte förnekas att finansieringen inte är i balans. Mycket sannolikt måste pensionsavgifterna höjas eller de framtida pensionsutgifterna minskas. Ismo Risku, chef för PSC:s planeringsavdelning, utför mätningar.

Låt oss se närmare på prognosen. Utgiftssidan lyser inte­ röd, ännu. Behovet av stabilisera finansieringen blir akut först någon gång på 2050-talet. Trots det måste vi fundera på alternativen nu, eftersom bebisbristen i Finland kommer att leda till att det i framtiden finns för få som betalar pensionsavgifter.

Risku som kan försäkringsmatematik och pensionsfinansiering forskar i hur pensionsutgiften har balanserats i de länder där automatiska stabilisatorer är i bruk. Exempelvis Sverige håller avgiftsnivån stabil med hjälp av ett balansindex. Indexet påverkar både det kalkylmässiga pensionskapitalet och löpande ålderspensioner. Mekanismen uppfattar förändringar som en barometer: när finansieringen av pensionerna råkar i obalans, bromsas indexuppräkningen av pensionerna eller pensionerna kan t.o.m. minska. När balansen återställts, upphör nedskärningarna och pensionerna kommer tillbaka till sin normala nivå.

Så hjälper de automatiska stabilisatorerna till att hålla pensionsavgiften stabil när befolkningsstrukturen och ekonomin fluktuerar.

– En automatisk stabilisator är alltså inte ett renodlat nedskärningssystem. T.ex. i Sverige fungerar stabilisatorerna antingen som broms eller som gas beroende på situationen. I Finlands fall skulle det med stor sannolikhet ändå innebära att framtida pensionsutgifter skärs ner. Om man inte vill ha nedskärning av pen­sionerna som standardinställning i stabilisatorerna, borde avgiftsnivån höjas inom en nära framtid. Så skulle man kunna minska trycket att höja pensionsavgiften, som nu skjutits upp på framtiden, och osäkerheten om den framtida avgiftsnivån.

Risku ser inte heller nedskärningar som världens undergång. Man bör komma ihåg att stabilisatorerna förbättrar pensions­löftenas trovärdighet.

Livslängdskoefficienten räcker inte ensam

I pensionssystemet i Finland har man redan kopierat en stabilisator från Sverige. Den hyvlar ned ålderspensioner som börjar inom de närmaste åren med fem procent. Det är inte en hel hundralapp som man får i plånboken nu heller, utan 95 euro. Räcker det inte att knipa bort en femma?

–Nej, det räcker inte. Den drastiskt minskade nativiteten i kombination med den låga räntenivån och den ökande livslängden kan på lång sikt leda till en ständig höjning av pensionsavgifter. Det är bara inte möjligt. En svag utveckling kan resultera i att man kan bli tvungen att skära i pensionsutgifterna med betydande lagändringar, räknar Risku, som är väl insatt i saken.

Sådana framtidsutsikter kan höja blodtrycket hos pensionstagarna. Risku tror ändå att folk med tiden vänjer sig vid trycket, eftersom stabilisatorerna trots allt skulle göra framtiden lättare.

–Jämna och förutsebara förändringar är rättvisare mot människorna än stora och otrevliga överraskningar. Det kan vara motiverat att anpassa pensionerna på ett måttligt sätt, om anpassningen ger visshet om att förmånen är hållbar, säger han.

Försiktighet är en dygd när man beslutar om finansieringen av pensionerna. Nu är vi mitt inne i coronakrisen. Vi måste först koncentrera oss på att klara av den.

Men när krisen är över kommer vi kanske inte att få se en återgång till politiken före krisen. Det kan hända att synen på riskfördelningen för finansieringen förändras.

Vem bär riskerna?

Till skillnad från dem som är i förvärvsaktiv ålder har pensionstagarna dåliga möjligheter att påverkar sina inkomster. Kan finansiella risker i framtiden läggas på pensionstagarnas axlar? frågar vi Telas vd Suvi-Anne Siimes.

– Det betvivlar jag. Det är kanske lätt att överföra risker, men de försvinner inte utan realiseras någon annanstans, säger hon.

Hon anser att vi ska tänka på hur en stabiliseringen av pensionsfinansieringen påverkar hela pensionssystemet, inte bara arbetspensionerna.

– Om låginkomsttagares ekonomi under pensionärstiden blir ännu osäkrare, skapas det med tiden ett tryck att höja folkpensionerna. Medel- och höginkomsttagare skulle i sin tur kräva skattesubventioner för privata tilläggspensioner och annat eget sparande.

Siimes ser också incitamentproblem om pensionstagarnas risker ökar.

– Hos oss utgör arbetspensionen den primära inkomsten under pensionsåren. Om arbetspensionens betydelse för låginkomst­tagarna minskar, kan också deras intresse för att betala pensionsavgifter och satsa på en lång yrkesbana minska.

Som den bästa lösningen på problemet med att stabilisera ­finansieringen ser Siimes fortfarande längre arbetsliv.

Även Risku bedömer att pensionstagarnas förmåga att bära risker är svagare än löntagarnas. Också där skulle han lita på stabiliseringsmekanismer.

–Det är inte en bra idé att hopa massiva risker på pensions­tiden, utan hellre utjämna riskerna mellan olika befolkningsgrupper, svarar Risku.

Kommer staten att sköta sin andel?

Förr eller senare blir det ändå dags för en pensionsreform. Det blir när vi har en klarare bild om framtiden.

–Förhoppningsvis kommer man då ihåg hur hållbarhetsglappet lappades ihop efter finanskrisen. Den enda som då skötte sitt var pensionssystemet, säger Siimes.

På statens och kommunernas sida inleddes då många reformer som fortfarande inte är slutförda.

–Pensionssystemet kan fatta beslut. Staten är inte alltid att lita på.

Siimes har ett förflutet som finansminister i Paavo Lipponens regering kring millennieskiftet. Hon ser inte med blida ögon på en debatt där pensionssystemets och statens finansiering ställs mot varandra.

–Jag vill verkligen ifrågasätta tanken att pensionsavgifterna ­automatiskt tär på skattehöjningsmarginalen, säger hon.

Beskattningen och dess struktur måste ändras rätt snart oberoende av vad som sker med pensionsavgiften.

–Jag har svårt att se hur vi efter corona ska kunna gå vidare med den nuvarande skattestrukturen.

Siimes anser att huvuduppmärksamheten ska inriktas på sysselsättningen. Både för pensionssystemet och staten är det viktigt att arbetslivsdeltagande får upp till en nordisk nivå.

Risku nickar.

– Det viktigaste är att få folk i arbete.

Risku anser att de utgifter som hopar sig i framtiden på grund av nativitetsraset ändå måste betalas gemensamt på något sätt.

– En stabilisering av pensionsavgifterna skulle vara en positiv signal till näringslivet och alla som investerar i Finland. Det är bra att tänka på att det också är en stor investering att bilda ­familj. Det skulle vara ett bekymmer mindre.

Siimes som rör sig i närheten av makten om pensionerna varnar ändå för alltför teknokratiska påhitt.

Frågor som gäller inkomstfördelning kan aldrig automatiseras. En sådan automatskärare hålls inte länge hel.

– Det lönar sig att skapa sådana stabilisatorer som medger ­beslutsfattarna valmöjligheter, understryker hon.

Pensionssystemet kan fatta beslut. Staten är inte alltid att lita på. Suvi-Anne Siimes, Arbetspensionsförsäkrarna TELA rf. Foto: Mika Pakarinen
Pensionssystemet kan fatta beslut. Staten är inte alltid att lita på. Suvi-Anne Siimes, Arbetspensionsförsäkrarna TELA rf. Foto: Mika Pakarinen

Stabilisatorer för finansieringsriskerna

I en rapport som Pensionsskyddscentralen gett ut i höst presenteras stabiliseringsmekanismer med exempel från fem länder. Nederländerna, Japan, Kanada, Sverige och Tyskland står inför liknande utmaningar som Finland. Livslängden ökar och nativiteten ligger under befolkningens reproduktionsnivå.

Med hjälp av stabilisatorer har man i dessa länder kunna förutse kostnadsutvecklingen för pensionerna och förbättra riskfördelningen mellan förvärvsaktiva och pensionärer.

Rapporten finns att läsa på nätet:

Eläkkeiden rahoituksen automaattisista vakautusmekanismeista Alanko­maissa, Japanissa, Kanadassa, Ruotsissa ja Saksassa. ­Eläketurvakeskuksen raportteja: 10/2020