LEDARE

Arbetet är vår lott och lycka

Numera är det en del av min vardag att följa pensionsdebatten som svallar i offentligheten. Jag ögnar igenom rubrikerna och skummar det väsentligaste innehållet varje dag. Debatten är glädjande mångröstad – det finns många teman, perspektiven varierar och det finns debattörer inom olika branscher och på olika håll i landet. Åtminstone tiger vi inte om pensionsfrågor – och väl så.

Arbetsoförmåga och arbetshälsa hör till det som diskuteras mest. För att pensionssystemet ska bära, borde fler av oss vara i arbete och ha ett längre arbetsliv än man hade tidigare. Också i den här tidningen funderar vi på hur människor ska orka arbeta fram till pensionen. Svårigheter att hänga med börjar vara vardag i de flesta organisationer. Var och en av oss har också någon i vår närkrets vars krafter inte vill räcka till.

Historien hjälper oss att förstå hur människan fungerar, och arbetet har också sin egen historia. Människan har alltid arbetat, och om vi går tillräckligt långt bakåt i tiden smälter arbete och fritid samman. Livet var arbete och arbetets innehåll och arbetsrollerna förändrades i takt med livet. Livet och arbetet var också socialt sammanhållande, beroende av andra människor. Arbetet knöt individen till gemenskapen och gemenskapen gav trygghet och mening.

Den nya tiden förde med sitt ett nytt begrepp, fritiden. Man arbetade för att kunna förverkliga sig själv när man var ledig. Tiden som pensionär blev också fritid som man först tjänar in genom arbete. Men vad händer, om arbetsdagarna­ drar ut eller arbetsmängden hopar sig och man känner att fritiden inte räcker till? Eller om pensioneringen känns för avlägsen och osäker? Det är som om den dyrbara, meningsfulla fritiden rann oss ur händerna nu och i framtiden.

Kategorisering är ett sätt att ha kontroll över livet, men vi kan själva bli fångatagna av det. ”Arbetslivet kan inte bara vara uppskjutet liv”, för att citera psykohistorikern Juha Siltala. Arbetslivet kan inte gå ut på att vi knogar på en dag, en vecka, en månad och ett år i sänder som i träldom i väntan på den frihet som kvällen, veckoslutet, semestern eller pensionen för med sig. Vi borde göra arbetet till liv igen – så meningsfullt och flexibelt i sig att vi inte ens kommer att tänka på pensionsdagarna.

Som återupplivningsverktyg lönar det sig att ur historiens vrår ta fram den starka sociala gemenskapen framom individens fördel och införa­ flexibla arbetsroller som trotsar strikta kategori­seringar.

På det sättet kan arbetslivet bli ett gott liv som passar oss sådana vi är.

Tuovi Rautjoki

chefredaktör

E-tidskrift: Työeläkelehti.fi

Twitter: @TuoviRautjoki