Analysen

Befolkningsutvecklingen överraskar

Senast i fjol blev det klart att nedgången i nativitet efter år 2012 inte bara är slumpmässig variation.

Jaakko Kiander

Nativitetens branta nedgång under detta decennium ger beslutsfattarna rynkor i pannan. Senast i fjol blev det klart att de sjunkande födelsetalen sedan år 2012 inte bara är slumpmässig variation.

Det är fråga om ett långvarigare fenomen som tros ha en betydande inverkan på befolkningsutvecklingen. Ännu för fem år sedan förutspådde man att Finlands befolkning skulle öka till ca sex miljoner, men Statistikcentralens nyaste befolkningsprognos tyder på att ökningen avtar och folkmängden småningom börjar minska mot fem miljoner.

Förändringen är avsevärd. Samtidigt har den varit överraskande, eftersom det länge såg ut som om nativiteten skulle hållas mycket stabil och relativt hög.

I Finland hade vi vant oss vid att det totala fruktsamhetstalet, som beskriver det genomsnittliga antalet barn, var ca 1,8. Jämfört med de flesta industriländer var det en god siffra, fast den var tydligt under den nivå som tryggar befolkningens reproduktion. Nativiteten hade också relativt länge hållits på en bra nivå, som inte ens depressionen på 1990-talet hade sänkt. Den goda nativiteten betraktades som ett tecken på lyckad familjepolitik.

Senast sjönk nativiteten i Finland i början av 1970-talet. Då var det emellertid fråga om att det blev vanligare att bilda familj och skaffa barn först i ett senare livsskede. Man skaffade inte längre barn vid drygt 20 års ålder, som tidigare, utan först efter fyllda 25. Denna åldersförskjutning medförde en tillfällig sänkning av födelsetalen, men situationen återhämtade sig på 1980-talet. Sedermera har den ålder då folk skaffar barn blivit ännu högre, ca 30 år.

Nu funderar demograferna på om familjebildningen kommer att bli ännu mer senarelagd. I viss mån kan de senare årens utveckling handla om det. Då skulle den slutliga minskningen av antalet barn (den s.k. kohorteffekten) inte vara så brant som de förverkligade födelsetalen verkar ge vid handen. Å andra sidan, om barnafödandet skjuts upp till klart mer än 30 års ålder kan följden bli att det inte kommer några barn.

Den sjunkande nativiteten ökar oron för det allt värre hållbarhetsgapet i den finländska välfärdsstaten. En försvagad försörjningskvot till följd av att befolkningen åldras har man för all del redan länge kunnat förvänta sig. Antalet äldre ökar när de stora årskullarna åldras och den förväntade livslängden ökar.

Så sent som år 2014 förväntades det dock att en relativt hög nativitet tillsammans med en stabil nettoinvandring skulle hålla mängden befolkning i arbetsför ålder förhållandevis stabil. Nu tvingar den minskade nativiteten fram en ny bedömning. Om befolkningen i arbetsför ålder minskar som det nu ser ut kommer äldreförsörjningskvoten att öka mycket mera under den senare hälften av seklet än man förutspått tidigare. Det förorsakar i sin tur en ny anpassningspress på pensionssystemet och social- och hälsovårdstjänsterna.

Orsakerna till nedgången i nativitet är delvis höljda i dunkel. Finland är dock inte ett unikt fall, utan en liknande förändring har upplevts samtidigt i många andra länder. En förklaring kan vara finanskrisen som drabbade världen år 2008 och har haft långvariga följder. Krisen skapade en ekonomisk osäkerhet och försvagade framtidsutsikterna och unga åldersgruppers ställning på arbetsmarknaden.

Troligtvis har dessa faktorer lett till att familjebildningen uppskjuts.

Befolkningsförbundets enkätundersökningar visar dessutom också på andra hinder för att skaffa barn än den ekonomiska osäkerheten, såsom svårigheter att hitta en lämplig partner och en vilja att koncentrera sig på annat. I ekonomiska termer kan man tänka sig att kostnaden för att skaffa barn har ökat – utöver ekonomiska kostnader såsom boende inverkar också det att barn i allmänhet medför att man måste pruta på sin egen fritid och trevliga hobbyer.

Klimatångesten är kanske den färskaste förklarande faktorn till självvald barnlöshet. Det finns inte ännu starka statistiska belägg på detta, men i vardagsdiskussioner kommer det fram att många funderar på kolavtrycket av en växande befolkning. I så fall skulle det ändå vara bra att inse att befolkningen varken i Finland eller något annat industriland ökar med nuvarande födelsetal. I sig är det inget problem om den totala befolkningsmängden minskar, befolkningen behöver inte öka. I länder med låg nativitet handlar det närmast om hur befolkningsminskningen kan kombineras med en tillräckligt balanserad åldersstruktur.

Om nativiteten är mycket låg, blir det problem med försörjningskvoten. I ett åldrande samhälle faller det sig naturligt att en ökande del av resurserna går åt till äldre generationers pensioner och hälsovårdstjänster. Denna andel får dock inte bli så stor att den blir en orimlig belastning på dem som är i arbetsför ålder.

Analyserna fortsätter

Migrationen, nativiteten och livslängdens utveckling är de tre centrala faktorer som bestämmer riktningen för befolkningsutvecklingen.

– Befolkningsprognosen ­påverkar hur vi förutser utvecklingen av kostnaderna för både pensionssystemet och social- och hälsovården, säger Jaakko Kiander.

Om bland annat dessa teman kommer Kiander, som nu i egenskap av direktör ansvarar för forskning, planering och statistik på Pensionsskyddscentralen, att skriva i spalten Analysen.

Två problem kastar en skugga över vår framtid. Det första är befolkningsutvecklingen, som inte bara berör pensionssystemet utan hela välfärdsstatens tillstånd.

– De politiska beslutsfattarna måste fundera på hur vi kan ändra på befolkningsutsikten så att vi i framtiden har fler människor i arbetsför ålder, ­säger Kiander.

I Finland har vi i ganska hög grad en sådan stil att vi försöker anpassa oss till hur saker och ting går. – Nu tycker jag att vi kunde ta ett aktivare grepp om framtiden, säger han.

Det andra problemet är produktiviteten som släpar efter. Välfärdsstatens offentliga ekonomi väsentligt av andelen sysselsatt arbetskraft, sysselsättningsgraden och produktivi­teten.

– Under de senaste tio åren har arbetets produktivitet utvecklats synnerligen långsamt, nästan inte alls.

– Nu är det dags att fundera på om det är något man kan påverka genom egna åtgärder. Det lönar sig inte att ställa sig vid ­sidan om och bara se på när det går sämre.

Pensionsskyddscentralens forskningsrön är offentliga och kan tas till vara av hela samhället: beslutsfattarna, medborgarsamhället och medierna – överlag alla som är intresserade av pensionerna.

– Egentligen är hela samhället vår intressegrupp, om vi t.ex. tänker på teman som pensionärernas ekonomi eller arbetsoförmåga, säger Kiander.

Han anser att Pensionsskyddscentralens styrka ligger i en djup förståelse av pensionssystemet och registerbaserade data som grund för forskningen.

– Pensionsskyddscentralens agenda är att främja beslutsfattande som grundar sig på kunskap. Den vägen påverkar vi också det faktaunderlag som den pensionspolitiska beredningen har att tillgå.

–Vi säger inte vad man borde göra. Vi kan visa vad det går att göra och vilka följder olika alternativ kan ha, säger Kiander om forskningens roll.

Arbetsmarknadsparterna är han bekant med sedan länge och har nytta av sin gedigna kännedom om arbetsmarknadsfältet i sitt arbete. Sin forskarbakgrund och sina kunskaper i ekonomivetenskap ser han som sina viktigaste tillgångar. De ger ett bra ramverk för ­tänkandet.

– Med hjälp av det kan jag analysera saker och ting så att allt inte ser ut som ett kaos, ­utan får egentligen en ganska klar struktur.

Enligt Kiander är det väl förenligt med Pensionsskyddscentralens ethos att beakta kommande generationer och se till kontinuiteten.

– Pensionssystemet skapar överlag ett band mellan olika generationer och eftersträvar att i den meningen främja en hållbar utveckling på lång sikt.

Anne Iivonen

Vem?

Jaakko Kiander

Ålder: 56

Arbete: Direktör vid Pensionsskyddscentralen

Tidigare karriär: direktör vid arbetspensions­bolaget Ilmarinen, chef för Löntagarnas forskningsinstitut, chefsekonom och forskningsdirektör vid Statens ekonomiska forskningsanstalt VATT.

Utbildning: politices doktor, docent i nationalekonomi

Hemort: Uppvuxen i östra Helsingfors, bott största delen av livet i samma hus i Botby

Familj: Hustrun Tuula och tre barn i åldern 27–31 år

Källor till lycka: ett lugnt liv, musik, böcker och sommarstugan.