Erfarenhetens röst

Jukka Rantala gläder sig åt att hitta lösningar, komma till insikt. Som pensionär vill han läsa mer, särskilt skönlitteratur. Boken på bilden är historikern Teemu Keskisarjas Aleksis Kivi-biografi Saapasnahkatorni (Siltala, 2018).
Jukka Rantala gläder sig åt att hitta lösningar, komma till insikt. Som pensionär vill han läsa mer, särskilt skönlitteratur. Boken på bilden är historikern Teemu Keskisarjas Aleksis Kivi-biografi Saapasnahkatorni (Siltala, 2018).

Av kärlek tilL sporten

Slumpen har ritat huvud­linjerna i Jukka Rantalas karriär. En av dem var att läraren i byskolan över­talade föräldrarna att låta pojken gå i läroverk. Ända ­sedan dess har böcker varit viktiga för honom.

text Anne Iivonen | foto Karoliina Paatos

Också en särskild bok, som kom ut under det självständiga Finlands 100-årsjubileumsår. Författaren Heidi Köngäs låter sin verklighetsbaserade roman Sandra (Otava, 2017) utspela sig i en by vars förebild är Jukka Rantalas hemby i Ruovesi lite norr om Tammerfors i Finland.

Romanen beskriver inbördeskriget år 2018 ur en torpar­hustrus synvinkel. Den är en skakande berättelse om det blodiga kriget som drabbade den unga nationen. Torpet som hamnade mitt på slagfältet ligger ett par kilometer från Rantalas barndomshem.

– Boken gjorde ett stort intryck, säger han.

Insikterna om historien prövas alltid när samhället ska anpassa sig till förändring. För Rantala är den berörande berättelsen i boken en bra påminnelse om vilka utgångspunkter tidigare generationer hade.

Rantala var själv ung under återuppbyggnadens tid efter kriget. Han gick i läroverket i Ruovesi. År 1972, efter­ militärtjänstgöringen, började han studera vid matematisk-filosofiska fakulteten vid Tammerfors universitet. Senare undervisade han vid universitetet och forskade samtidigt med ett stipendium från Finlands Akademi. Sedan bestämde Akademin att de som hade stipendium inte fick undervisa.

– Då blev jag förargad, och visst var det också en ekonomisk fråga, eftersom jag redan hade familj. Jag började söka jobb på annat håll, berättar Rantala.

Han sökte tre jobb och råkade få det första av dem, som försäkringsmatematiker på försäkringsbolaget Kaleva.

– Matematik visste jag vad det var, men försäkring var något nytt, ler Rantala.

Filosofie doktor Jukka Rantala gick i början av juni i pension från posten som verkställande direktör för Pensionsskyddscentralen (PSC). Han har arbetat 40 år inom försäkringsbranschen. Under Rantalas tid som vd, åren 2001–2019, har PSC:s sakkunnigroll som informationsproducent stärkts.

Rantala är i sitt esse när han får använda sig av sitt matematisk-logiska tänkande. De som arbetat tillsammans med honom säger att han är en sällsynt kombination av försäkringsmatematiker och statistiker: å ena sidan noggrann med detaljerna och å andra sidan med en förmåga att binda ihop saker och ting till en allmän ­referensram.

– Man kan ju redan i förväg tänka på vad som kan tänkas komma emot, så att man inte behöver ta till paniklösningar.

Sitt sätt att tänka har han sedan satt i arbetspensionssystemets tjänst. Professionellt ser Rantala arbetspensionsförsäkringens grundidé nästan som en matematiskt ren formel. För arbetspensionen spelar det ingen roll hurdan en anställning är, kort eller lång, välavlönad eller lågavlönad. Härkomst, kön, yrke, socioekonomisk ställning eller liknande efterfrågas inte heller.

Å andra sidan leder denna neutralitet till att arbetspensionen också upprätthåller vissa skillnader som uppstått i samhället.

– Visserligen förmildrar den dem också, redan på grund av sin karaktär som försäkring. Den som blir arbetsoförmögen får pension redan före pensionsåldern. Dessutom är det oftare de med lägre utbildning som får sjukpension, konstaterar Rantala.

Grunden för arbetspensionen håller fortfarande: den obligatoriska arbetspensionsförsäkringen är bunden till arbetsinkomsten och varje euro ger arbetspension på samma sätt.

Han varnar för att systemet trasslas till om arbetspensionerna ges liknande uppgifter som folkpensionen eller beskattningen har.

– FPA-pensionernas och beskattningens roll är att jämna ut inkomsterna. De är mycket effektivare verktyg för det än arbetspensionen.

Rättvisan mellan generationerna i fråga om pensioner borde man enligt Rantala granska som en del av en större helhet. Pensionssystemet är ju inte en isolerad ö i samhället.

Det är inte entydigt hur inkomstöverföringar ska hänföras. Ska t.ex. barnbidrag som betalats på 70-talet ses som föräldrarnas inkomst eller nytta som de som är födda på 70-talet själva har fått?

– Man bör se den historiska kontexten för pensionsskyddets utveckling, dvs. hurdana omständigheterna kring respektive reform har varit. I synnerhet bör man komma ihåg offentliga inkomstöverföringar och tjänster i deras helhet.

Som ett annat konkret exempel nämner han arbetspensionsavgiften, som på 60-talet och ännu långt in på 80-talet var betydligt lägre än idag.

– På den tiden hade vi en väldigt hög inflation. Om avgiften och fonderingen hade varit på högre nivå, skulle inflationen till en stor del ha ätit upp det som gick till fonderna. Man såg ingen större mening med att öka ­fonderingen.

Det ändrades först efter mitten av 80-talet, när inflationen började minska och man kunde se att realavkastningen av placeringar skulle kunna vara positiv.

– Sedan började man också höja avgifterna. Efterklokt kan man tänka sig att höjningstakten kanske rentav kunde ha varit lite snabbare. Men ett ramvillkor ställs alltid av hurdana arbetskraftskostnader som är möjliga, i synnerhet hur snabbt det är möjligt att ändra dem.

Enligt Rantala finns det en del indikationer på att de som idag är i trettioårsåldern kan vara den första generationen vars inkomster blir mindre än deras föräldrars. Enligt statistiken har det delvis redan skett på 2010-talet, när trettioåringarnas inkomster jämförs med ett par tidigare årskullars inkomster i samma ålder.

Sådant har inte skett tidigare.

– Det kan förstås vara, och förhoppningsvis är, så att fenomenet till en stor del beror på den ekonomiska utvecklingen efter finanskrisen och är därför övergående.

Mot den bakgrunden måste betydande ökningar av inkomstöverföringar till äldre, såsom förbättrat arbetspensionsindex, betraktas mycket kritiskt, anser Rantala.

Pensionsskyddscentralen har producerat material i sifferform om pensionerna för långsiktiga bedömningar av utvecklingen flera årtionden framåt och för generationsdebatten. Med hjälp av det kan man också bedöma vem som betalar vad till pensionssystemet och hur mycket den får tillbaka.

– Avgiftsnivån för de unga är högre än för dem som är födda på 60-talet eller före det. Men jag tycker inte den är orimlig. Också på nuvarande nivå ger avgifterna en skälig avkastning i form av pensionsförmåner, säger Rantala.

Å andra sidan ingår det i mekaniken när pensioner enligt ett fördelningssystem träder i kraft att de som kommit med först får en bättre avkastning.

– Det finns alltid de som först tycker att avgiften och pensionerna är för höga, men ändrar åsikt till det motsatta när de själva är i pensionsåldern, säger Rantala.

Han litar på att människor allmänt taget är ganska förnuftiga, bara de får en möjlighet att bilda sig en uppfattning baserad på kunskap och inte på antaganden.

– Vid förtroendeundersökningar har det också kommit fram att ju bättre man känner principerna för pensionssystemet, desto större förtroende har man för att det fungerar.

Rantala oroar sig inte för pensionssystemets förmåga att producera rättvisa pensioner, utan den allmänt bekymrade mentala klimatet och pessimismen som idag råder i samhället..

Den politiska populismen och polariseringen påverkar tonen i debatten. Det finns mycket som i sig ger anledning till pessimism. Det talas dock alltför mycket ­genom hotbilder i stället för att fundera på lösningar.

– Det verkar finnas något slags hjälplöshet där, säger Rantala. – Vi får inte bara ge upp.

Pensionsreformen år 2017 var ett stort arbete där Rantalas handavtryck syns. Han var också med vid reformen år 2005 och övertog ordförandeskapet i arbetsmarknadsorganisationernas pensionsförhandlingsgrupp efter Kari Puro år 2006.

– Stora frågor har organisationerna i allmänhet kunnat komma överens om. Ibland kan det ha tagit plågsamt länge enligt somliga, men det har gett resultat. ­Oftast har också principen låt bästa argument vinna fungerat, säger han.

Man söker balans med olika tonvikt: arbetsgivarsidan accentuerar systemets finansiella hållbarhet och löntagarsidan betonar att pensionsskyddet ska vara tillräckligt. Från det kommer man sedan till fram någon lösning om hur pensionslagarna ska revideras. Pensionsskyddet och finansieringen av dem bestäms dock inte enbart av pensionssystemets struktur.

– Ekonomins och sysselsättningens utveckling bestämmer i stor utsträckning både pensionsskyddets ­nivå och förmågan att finansiera det, säger Rantala.

Pensionsskyddscentralens roll och ställning som producent av kunskap och gemensamma tjänster för pensionsskyddet har stärkts ytterligare under Rantalas tid. Kundnöjdhetsenkäter och intervjuer bland intressegrupper bekräftar också att man litar på den kunskap som PSC producerar.

– Visst har det krävts ganska mycket upprepning för att vår roll och den grundläggande utgångspunkten för vår verksamhet har blivit tydliga, säger Rantala.

Pensionsskyddscentralens uppgifter har definierats i lag.

– Vi måste handla inom de ramarna och inte husera överallt, säger Rantala.

En nära arbetskamrat från ett antal år tillbaka berättar att Rantala tidigare kanske gjorde själv lite för mycket, man har också förmågan att delegera. Han har samlat ett bra team omkring sig. I sin ledarskapsideologi har Rantala skapat tydliga verksamhetsansvar utan att göra­ något större nummer av sig själv.

Som chef kan han inte beskyllas för mikroförvaltning. Han ger utrymme och låter också andra lysa. Till sin karaktär kan han vara rentav blyg, tränger sig absolut inte fram.

– Det har varit en trevlig atmosfär i arbetet. I regel har jag haft den goda turen att ha väldigt bra arbetskam­rater.

Som en viktig period ser han sina tio år som chef för försäkringsavdelningen vid social- och hälsovårdsministeriet. Han var 32 år gammal när han blev utnämnd till den centrala posten inom försäkringsfältet i Finland.

– En trevlig sida med ministerietiden var att man där var väldigt nära beslutsfattandet. Givetvis gladde vi oss när det vi åstadkommit sedan behandlades i riksdagen och blev en del av lagstiftningen.

Då blev han också bekant med Pensionsskydds­centralen, eftersom överdirektören i egenskap av ministe­riets representant var ordförande för PSC:s styrelse.

Slumpen spelade också in när Rantala halkade in på försäkringsmatematikerbanan. År 1980 hade ministeriet tillsatt en arbetsgrupp för att utreda skadeförsäkringsbolagens solvens. Ordförande för arbetsgruppen var professor Teivo Pentikäinen (1917–2006), som också har kallats det finländska arbetspensionssystemets fader.

Sampo-gruppen, där Kaleva ingick, utsåg Rantala till sekreterare för arbetsgruppen. Då möttes junior och senior.

– Det hade jag glädje av i många år. Teivo Pentikäinen både arbetade hårt och hade sinne för humor. Han blev en tutorfigur som stod mig nära, och vi samarbetade länge på många områden, säger Rantala.

Tack vare Pentikäinen blev Rantala på allvar intresserad av området. Som försäkringsmatematiker kunde de diskutera jämbördigt. Lärdomen bar frukt och Rantala har i likhet med Pentikäinen också fått internationell erkänsla i aktuariekretsar. Båda har t.ex. blivit hedersmedlemmar i den brittiska aktuarieföreningen.

Sannolikhetskalkyl blev Rantala intresserad av redan i ungdomen, av en slump den gången också. I Ruovesi samskola hade man då infört ett försök med en grundkurs i sannolikhetskalkylen för gymnasiets första årskurs.

– Det slog ner som en blixt, jag hade ju varit mycket intresserad av exakt matematik. Då förstod jag att också osäkerhet åtminstone i vissa situationer kan kvantifieras och rentav kontrolleras i någon mån.

– Vet inte om det här är skryt, men i grund och botten är jag ganska positiv.

Vem?

Jukka Rantala

Ålder: 67.

Utbildning: Fil. dr 1984, Tammerfors universitet, SGF-examen 1981.

Karriär: Vd för Pensionsskyddscentralen 2001–2019, vd för Försäkringsbolagens centralförbund 1998–2001, vd för Pohjola-bolagen 1992–97, chef för försäkringsavdelningen vid SHM 1983–92, ­matematisk rådgivare där 1981–83, försäkrings­matematiker inom Sampo-gruppen 1979–81. Flera förtroendeposter, bl.a. ordförande för Arek Oy:s styrelse 2004–2019.

Särskilda meriter: professorstitel år 2014 för ­s­amhälleliga förtjänster, Clarence Kulps minnespris 1984 för bästa verk om riskteori (tillsammans med Teivo Pentikäinen). Medförfattare till boken Vakuutusoppi (Försäkringslära) från år 1995.

Militärgrad: löjtnant i reserven

Familj: hustru och en vuxen son.

Fritidsintressen: skidåkning, cykling, tennis, rodd, jakt och fiske och sommarstället i Ruovesi. Läser mycket.

– Att kunna lösa ett svårt problem, eller ett lättare, får mig på gott humör.
– Att kunna lösa ett svårt problem, eller ett lättare, får mig på gott humör.
Jukka Rantalan  har en lång karriär bakom sig. Från och med juni har han mera tid för egna sysslor och hobbyer. – Jag gillar det när bitarna faller på plats. Ibland sker det med en gång, ibland tar det längre tid.
Jukka Rantalan har en lång karriär bakom sig. Från och med juni har han mera tid för egna sysslor och hobbyer. – Jag gillar det när bitarna faller på plats. Ibland sker det med en gång, ibland tar det längre tid.

”Det har varit en trevlig atmosfär i arbetet.”

”Man kan ju tänka i förväg så att man inte behöver ta till paniklösningar.”

Jukka Rantala

”Också på nuvarande nivå ger avgifterna en skälig avkastning i form av pensionsförmåner.”

Med anledning av att Jukka Rantala gick i pension ordnades ett fest­seminarium på Pensionsskydds­centralen i maj. Seminariets tema var Onko tutkitulla tiedolla sijaa tulevaisuuden eläkepolitiikassa? (Finns det plats forskningsbaserad kunskap i framtidens pensions­politik). En inspelning finns på webben på https://www.youtube.com/user/Elaketurvakeskus.