kolumn

En hållbar pensionspolitik kräver etiskt omdöme

De senaste åren har frågan om generationell jämställdhet i pensionspolitiken bubblat upp, och med god orsak. Egentligen borde diskussionen borde ha förts senast på 1990-talet.

Sedan finanskraschen 2008 och den resulterande lågkonjunkturen har Finlands sysselsättningsgrad legat nere, och är fortfarande mycket lägre än den torde vara, ifall vi jämför med de nordiska grannländerna. Ofta har över 55-åringar tagits upp i media som en befolkningsgrupp som har svårigheter att finna arbete i dagens Finland, men i verkligheten har 55-64 åringarnas sysselsättningsgrad stigit mycket stadigt de senaste 20 åren.

Värst har lågkonjunkturen slagit den så kallade Y-generationen född ungefär mellan 1980 och 1995, som i Finland riskerar att bli en generation där fleras karriärstart uppskjutits märkbart eller avbrutits på grund av lågkonjunkturen. Detta syns i generationens eftersläpande inkomstutveckling, som också betyder att pensionerna blir låga för många.

Att anställa oerfarna unga eller arbetssökande med luckor i sin arbetshistoria är givetvis en stor risk för arbetsgivarna. Ännu värre har problemet blivit i.o.m. kombinationen av exploderande boendekostnader och ständigt växande obligatoriska pensionsavgifter för arbetsgivare, vilka ökar anställningskostnaderna och därmed anställningsrisken. Man behöver inte vara ekonom för att se att det är ett recept för arbetslöshet bland unga vuxna. Detta är ett mycket allvarligare problem än faktumet att pensionsbetalningarna som Y-generationen gör ger dem en utlovad avkastning som i praktiken betyder en förlust på t.o.m. 30 cent på varje inbetalda euro, beroende på vem man frågar.

Att politiker i detta sysselsättningsklimat föreslår att höja arbetspensionerna för nuvarande pensionstagarna på de ungas bekostnad målar en otäck bild av vad framtidens populistiska politik kan innebära i länder som Japan, Italien och Finland med de största befolkningsandelarna av åldringar. Att dessutom motivera kraven på högre arbetspensioner med fattigdom bland dem som får Folkpensionsanstaltens låga garantipension är slugt men ohederligt.

Vad som borde göras för att säkra ett socialt och ekonomiskt hållbart Finland är att progressivt beskatta arbetspensionerna så att vi både kan höja den skattefinansierade garantipensionen till en hygglig nivå och dessutom kan sänka behovet att överbeskatta de yngre generationerna som betalar räkningen för tidigare orealistiska pensionslöften.

Lilja Tamminen Kolumnisten är expertkonsult i sysselsättningspolitik och digitalisationsforskare.