under luppen

Vad är mycket pengar?

Vad ska fonderna

räcka till för?

Enligt Pensionsskyddscentralens inofficiella kalkyl skulle de fonderade pensionspengarna, 180 miljarder euro, i en euros slantar fylla ca tre Joakim von Ankas pengabingar.

Text: Heikki Tikanmäki Illustration: Jouko Ollikainen

Hur mycket är mycket? Mängden pengar måste ses i proportion till vad man ska få för den. Om man vill gå på restaurang, är 100 euro redan en trevlig summa. Köper man en bostad, märker man knappt om priset ändras med en hundralapp.

I arbetspensionsfonderna finns för närvarande lika mycket pengar som pensionsutgiften för ca sju år, med andra ord ett belopp som motsvarar drygt två års lönesumma. Om bruttonationalprodukten tas som måttstock, uppgår pensionspengarna till drygt 85 procent av all värdeökning som produceras i Finland under ett år. På goda grunder kan vi alltså säga att det finns mycket pengar.

I proportion till behovet

I den offentliga debatten hänvisar man då och då till de stora fonderna och hittar på alla möjliga intressanta användningsändamål för de gemensamma pensionspengarna. Ungefär när denna text publiceras torde riksdagen livligt debattera ett medborgarinitiativ till bättre pensionsindex.

Fonderna är emellertid inte särskilt stora, om man ser till det kommande behovet. Inom det finländska arbetspensionssystemet finns för närvarande intjänade pensionsrätter för ca 640 miljarder, om Pensionsskyddscentralens långsiktiga avkastningsantagande används som ränta.

Av de löpande och intjänade pensionerna skulle 28 procent kunna betalas med de pengar som finns i fonderna och den framtida avkastningen på dem. Det betyder att nuvarande och framtida arbetande generationer måste stå för 72 procent av de redan intjänade pensionerna. Utöver dessa betalar de alla pensioner som intjänas i framtiden. Det här kallas ett delvis fonderande system.

Utgifterna är större än avgifterna

På hela arbetspensionssystemets nivå har det under de senaste två år rått en sådan situation att premieinkomsten (inklusive statsandelar enligt vissa pensionslagar) har varit mindre än summan pensioner som skulle betalas ut. Det är ingen tillfällighet, utan ett tillstånd som förorsakas av att pensionssystemet mognar och som blir bestående.

Så småningom närmar vi oss en situation där de flesta pensionärer har tjänat in arbetspension under hela sin yrkesbana. I fortsättningen är det meningen att den del av pensionsutgiften som överstiger pensionspremieinkomsten finansieras med avkastningen på pensionsfonderna.

Det är förnuftigt att eftersträva en jämn avgiftsutveckling inom pensionssystemet. Om man vill att pensionsfondernas sänkande inverkan på pensionsavgiften är så jämn som möjligt, ska pensionsfonderna hållas på en stabil nivå i förhållande till finansieringsunderlaget. Då ska pensionsfonderna öka i takt med att inkomstnivån ökar, och den del av avkastningen som överstiger inkomstnivåns ökning kan användas till utbetalning av pensioner på ett hållbart sätt.

Det finns förstås också andra vettiga svar på frågan vad pensionsfonderna ska räcka till för. Det väsentliga är att fonderna och de framtida avgifterna tillsammans ska räcka till för att finansiera pensionerna utan orimligt stora avgiftshöjningar senare i framtiden.

Pensionsfonderna har också andra uppgifter än att dämpa trycket att höja avgifterna på lång sikt. Om fonderna saknades helt, skulle man vara tvungen att omedelbart reagera på förändringar i lönesumman eller pensionsutgiften med att ändra avgiftsnivån. Det skulle leda till en ojämn och svårförutsebar avgiftsutveckling.

Låg nativitet

I konsekvensanalyserna inför pensionsreformen uppskattades att ArPL-avgiften skulle kunna hållas vid 24,4 procent i årtionden. I känslighetsstudien togs förvisso också med både högre och lägre avgiftstrender.

Efter konsekvensanalyserna har det dock hopats mörka moln på himlen. Ekonomin har inte börjat återhämta sig som förväntat och nativiteten ligger också på en exceptionellt låg nivå. Dessutom är räntenivån exceptionellt låg, varför realavkastningsantagandet som Pensionsskyddscentralen använt i sina beräkningar i de nyaste kalkylerna har sänkts med en halv procentenhet till tre procent för de närmaste tio åren.

Enligt Pensionsskyddscentralens nyaste långtidsprognos kommer en ArPL-avgift på 24,4 procent inte att räcka till på 2020-talet, utan mot slutet av decenniet kommer man att tillfälligt behöva en avgift på högst 24,8 procent. Störst är trycket att höja avgiften dock efter mitten av århundradet, då den arbetsföra befolkningen börjar minska på grund av låg nativitet. Det senare höjningstrycket kan dock avhjälpas, om nativiteten stiger eller utvecklingen annars är positivare än förväntat.

Inga överlopps pengar

Man kan med rätta påstå att pensionsfonderna är stora. Men som den långsiktiga studien visar, finns det inga lösa pengar i pensionssystemet som man kortsiktigt kunde ta av för olika projekt, även om de i sig är värda att stödjas. Däremot behövs pensionsfonderna för att hålla pensionsavgifterna på en skälig nivå på lång sikt.

Enligt dagens bedömningar kommer finansieringen av pensionerna ändå att medföra utmaningar för de framtida generationerna.

Rapporten Lakisääteiset eläkkeet – pitkän aikavälin laskelmat 2016 kan läsas på webbplatsen www.etk.fi.

Skribenten tekn. dr Heikki Tikanmäki är utvecklingschef på Pensionsskyddscentralen. Han är medförfattare till rapporten om pensionssystemets framtid.

Vad visar realavkastningen?

Med realavkastning avses den del av placeringsavkastningen som överstiger konsumentprisernas förändring, dvs. inflationen.

Faktisk avkastning rapporteras typiskt i nominella procent. Dessa siffror inkluderar alltså inflationen. När utfallet av avkastningen jämförs med Pensionsskyddscentralens avkastningsantaganden, bör inflationen beaktas.

För närvarande är inflationen låg, men Europeiska centralbankens långsiktiga mål är att hålla inflationen vid något under två procent. Pensionsskyddscentralens antagande om inflationen på lång sikt är 1,7 %. Realavkastningsantagandet i beräkningarna är 3 % till år 2026 och 3,5 % därefter.

Delvis fonderande system

Ytterligheterna i fråga om fondering av pensioner är ett fullt fonderande system och ett fördelningssystem. Arbetspensionssystemet i Finland är delvis fonderande och placerar sig alltså mellan ytterligheterna. Fonderingsgraden inom arbetspensionssystemet är 28 procent.

I ett fonderande system betalas pensionerna till varje generation ur en fond som består av de pensionsavgifter som den själv betalat och avkastningen på dem. I ett fördelningssystem betalar varje generation pensionerna till föregående generationer.

I ett långt tidsperspektiv är avgiftsnivån lägre i ett fullt fonderande system än i ett fördelningssystem, vilket beror på avkastningen på pensionsfonderna. I ett fördelningssystem finns inga fonder och därför inte heller placeringsavkastning. För de generationer som tjänar in pension när ett pensionssystem är nyinrättat ger ett fördelningssystem pensioner med en låg avgiftsnivå, eftersom det betalas ut bara lite pensioner när utgifterna börjar träda i kraft.

Långsiktig prognos

ArPL-avgiften uppskattas stiga från nuvarande 24,4 procent till 24,8 procent på 2020-talet.

Arbetspensionssystemet är delvis fonderande. Största delen av pensionsavgiften går direkt till att betala ut pensioner.

De fonderade pensionspengarna uppgår sammanlagt till ca 180 miljarder euro. De intjänade pensionsrätterna, dvs. alla utlovade pensioner, har ett värde på ca 640 miljarder euro.

Källa: Rapporten Lakisääteiset eläkkeet – pitkän aikavälin laskelmat 2016.