Tiden har medfört en

kraftig centralisering

Inom det lagstadgade arbetspensionssystemet fanns år 2017 sammanlagt 31 försäkrare. De stora aktörernas roll har ökat betydligt.

text jaakko aho

Största delen av premieinkomsten, hela 65 procent, gick till sex arbetspensionsbolag och en knapp tredjedel, 31 procent, till den offentliga sektorns pensionssystem. Resten styrs till mindre aktörer: två procent till 19 pensionsstiftelser, sex procent till pensionskassor och en procent till fem specialanstalter.

Verkställigheten av arbetspensionssystemet fördelas alltså mellan flera aktörer. På det sättet har arbetspensionssystemets risker decentraliserats och det uppstår konkurrens inom verkställigheten. Arbetspensionsbolagen inom den privata sektorn konkurrerar med varandra och pensionsstiftelserna och -kassorna. Försäkringen inom vissa särskilda branscher och den ­offentliga sektorn har enligt lag tilldelats bestämda aktörer.

Det decentraliserade arbetspensionssystemets utveckling har ända från början gått mot ett mindre antal pensionsanstalter. År 1964 fanns det 188 försäkrare inom systemet. Centraliseringen blir särskilt synlig bland pensionsstiftelserna, som det år 1964 fanns sammanlagt 161 av.

Den senaste betydliga minskningen av antalet pensionsstiftelser skedde efter finanskrisen år 2009. Då överfördes sex pensionsstiftelsers försäkringsbestånd till arbetspensionsbolagen.

Bland arbetspensionsbolagen har det också skett centralisering. År 2014 fusionerades Tapiola och Fennia och bildade Elo. I början av år 2018 gick arbetspensionsbolagen Ilmarinen och Etera samman. Dessutom har arbetspensionsbolagen Veritas och Alandia meddelat om en sammanslagning år 2019.

Sammanslagningarna motiveras bl.a. med inbesparingar på administrativa kostnader.

Inom den offentliga sektorn har verkställandet också centraliserats. Staten, kommunerna, evangelisk-lutherska kyrkan och FPA:s personal har alla egna, separata pensionssystem. Skötseln av försäkringarna har emellertid koncentrerats till Keva på 2010-talet.

Den centralisering som sker inom arbetspensionssystemet är inte exceptionell. Motsvarande har skett också inom den övriga finansbranschen. T.ex. bankverksamheten har centraliserats en hel del under de senaste decennierna.