kolumn

Dela jämnt på föräldraledigheterna

Tidningen Talouselämä rubricerade glatt i mars 2016 att kvinnorna springer fast männens pensionsinkomster. Jag frågar mig varför vi inte lyckats bättre med att minska på inkomstskillnaderna under alla dessa år? Det handlar ju inte om kärnfysik precis.

Jag minns så bra när jag för första gången blev invald i Riksdagen 1991. Då kändes det i luften att kvinnorna ville se politisk förändring och Finland fick för första gången mer än 40 % kvinnor in i riksdagen. Vi vann t.o.m. Sverige! Trots att vi levde finanskris lyckades vi kvinnor få igenom barnens subjektiva rätt till dagvård och internationellt åstadkom vi Peking jämställdhetsplattform, som fortfarande är ett ambitiöst program.

Idag, 25 år senare stampar vi fortfarande kvar i samma andel kvinnor i Riksdagen. Det har varit oerhört svårt att väcka intresse för att vi borde vara hälften. Idag är det inget verkligt snack om könskonsekvensbedömning av budget- eller nedskärningsbeslut, för att inte tala om social- och hälsovårdsreformens verkningar på de kvinnor som arbetar i branschen och deras patienter. Beslut om utgifter för Talvivaara, lånearrangemang eller väginvesteringar är lätta medan investeringar i skyddshem för kvinnor, dagvård eller pension för föräldraledighet är svårt och alltför dyrt. Allt verkställs utan analys hur de påverkar kvinnor och män på olika sätt och uppfattas vara neutralt prioriterade.

I verkligheten lever äldre kvinnor oftare i fattigdom än andra åldersgrupper. Nästan 1/3 av de över 75-åriga kvinnorna är små inkomsttagare och under särskild fattigdomsrisk om de lever ensamma och har liten arbetspension. Inkomstskillnaderna är faktiskt störst just när det gäller arbetspensionen och den jämnas ut lite av folkpensionen, garantipensionen och änkepensionen. Kvinnornas arbetspension utgör 66 % av männens och man säger att kvinnans pensionseuro är bara 74 cent. Ju bättre utbildad, ju lägre pensionseuro har hon. De akademiskt utbildade kvinnornas pensionseuro är endast 69 cent.

Forskarna säger att detta klart hänger ihop med kortare arbetskarriärer och lägre löneutveckling p.g.a. föräldraledigheter. Man kunde uttrycka det så att männen i väldigt liten grad stannar hemma på föräldraledighet eller hemvårdsstöd. Man kunde säga att männen får ett försprång i karriären just då, när man förbättrar sina positioner och får löneförhöjningar p.g.a. nya uppdrag. Redan som fyrtioåringar är männens arbetskarriär 1,8 år längre. Männens högre pensioner beror alltså både på att de jobbar flera år och har starkare löneutveckling.

Alltså ter det sig klart att vi måste dela mer jämnt på föräldraskapet ifall ojämställdheten beträffande löner och pensioner skall kunna fixas. Våra unga familjer måste få veta hur beslut om att mammor blir hemma flera år från jobbet försätter kvinnorna i ofördelaktig ekonomi när de blir gamla jämfört med männen. Tre år hemma kan ge hundra euro mindre i pension. Och det handlar inte om kärnfysik eller trolleri. Det behövs politiker som tar ansvar för en klarare lagstiftning och fördelning av föräldraledigheten mellan föräldrarna. Vem skulle kunna förlora på det?

Eva Biaudet Riksdagsledamot